Aftonbladet – 31 mars 1845, sida 2

1200,000 Rdr. Underrättelsen har varit tillfredsiällande för mången, som ansåg U:s förra förslag i mer än ett hänseende vådligt; och ins. har genom denna Tförståndets nästan oväntade seger känt sig uppmuntrad, att i den nu så lifligt omtvistade kreditfrågan också yttra några ord, utan aännan afsigt, än att bidraga dertill att det sanna, likasom det falska, i de stridiga meningar, hvilka under diskussionen uttalat sig, må allmännare eter förtjenst uppskattas. För några år tillbaka gällde ett tvilvel om bankens förmåga att i hvarje möjligen inträffande fall med silfver efter den antagaa realisationsgrunden betala sina sedlar, såsom liktydigt med ett ogillande af sjelfva realsationen, och med önskan om återgång till den i Sverige alltför ofta begagnade methoden att, till afhjelpande af både allmänna och enskilda behof, utgifva bankosedlar, hvilkas invexlin3 med silfver öfverlemnades åt en obestämd framtid. Men sedan bankens metalliska kassa, livilken år 4836 utgjorde 7,164,694 Rdr, nedsjunk:: så, att den vid slutet af år 1344, oaktadt en nyligen vunnen tillökning, endast utgjorde 3,506,324 Rdr Specie, hafva yttranden undfallit äfven rosl!isationens vänner, som vittna om en aning af möjligheten, att banken i vissa fall kan nödgas inställa sina betalningar. En ibland de kunnigaste och lugnaste granskare af våra kreditförhållanden, nemligen författaren till den nästlidna år uikomna brochyren: En blick på handelsoch penningeställningen i Sverige,, yttrar, att det icke är ringaste anledning till fruktan för ralisationens bestånd, så länge icke grunderna för densamma väsendtligen rubbas eller sådana riksolyekor inträffa, som ingen kan föruise och som icke ingå i statsekonomiska beräkningar, men i tillägget till samma skrift förklarar han frågan Vara, om det är sannolikt, att vår bank under vår utrikes handels vanliga och jemna gång är utsatt för att tömmas på sitt silfverförråd eller icke: en förklaring, hvilken, om än utan författarens afsigt, ställer möjligheten af silfvervexlingens inställande betydligt närmare, än de i blicken nyttjade ordalagen; och en annan författare, som i frågorna om penningeoch kreditväsendet ådagalagt en icke ringa grad al insigt, grefve David Frölich, har ej dragit i betänkande, att s 39 i sina ,Korta uppsatser rörande penningeväsende och banksystem framträda med det påstående, att om en allvarsam kris ännu en gång skulle inträffa i Europa och den allmänna freden brytas, det är omöjligt att veta, hvarifrån vi skulle hemta det silfver, vi då kunde behöfva, el!er huru vi då skulle kunna qvarhålla det vi egde. , I samma mån, som detta tvilvel, synes också ett annat hafva under de sednare åren slagit djupare rötter, nemligen om realisationen allena, sådan den år 4834 skedde, verkligen medfört eller kan medföra de fördelar, dess förespråkare och den till deras försäkringar lyssnande nåtionen då väntade, eller om icke möjligheten af dessa fördelars erhållande jemväl förutsätter en omskapning af vårt kreditväsende. Dessa tvifvel hafva blifvit alstrade och närda af inhemska förhållanden, af egen erfarenhet, egna lidanden. Men de medel till farans afvärjande, samt till ernående och betryggande af de önskade fördelarne, som väckt mesta uppmärksamhet, bära Omisskännelig pregel af brittiskt ursprung, hvilket förhållande också utan förbehåll erkännes af de män sjelfva, som väckt frågan om deras användande. Att man för regleringen af penningeoch kreditväsendet i ett af Europas fattigaste länder söker ledning af erfarenheten i det rikaste, — — detta är något, som åtminstone icke afins. tadlas. Storbritanniens erfarenhet i dessa ämnen är så rik, så mångfaldig, och från olika synpurkter med så mycken skarpsinnighet undersökt, att den erbjuder hvarje land, fatigt eller rikt, ovärderliga materialier vid lagstiftning för penningeoch kreditväsendet. Det är icke bruket af denna erfarenhet och dess lärdomar, som vi hafva att frukta; det är förbiseendet af olikheten i bådå ländernas förhållanden, och denna olikhet är stor nog, att göra sig bemärkt äfven för en mindre skarp observationsförmåga. En crinran om olikheter förutsätter väsendtlig likhet. Men det är ej blott sådan likhet, som finnes emellan Storbritanniens och Sveriges kreditväsende. Det träffas i det enas och det andras utvecklingsbistoria också tillfälliga likheter, bland hvilka här må vara nog att anmärka den, att Englandsbanken, likasom Svea Rikes Ständers bank, för icke längesedan under en längre tid var frikallad från uppfyllande af förbindelsen att inlösa sina sedlar efter deras ordalydelse, att finlösningsskyldighetens återställande förkunnades såsom slutet på Gud vet huru många lidanden, och att dessa förespeglingar bittills icke velat riktigt slå in. Det var den 27 Februari 4797, som en kabinettsorder inställde denna inlösen, hvilken först den 4 Maj 18214 å nyo börjades, sedan banken redan ett helt år förut med guldplansar inlöst sedlar, när de i större qvantitet eller af högre värde företeddes till inlösen. Upphofsmännen till beslutet om vexlingsskyldighetens återställarde väntade med tillförsigt, att derefter hvarken någon fara för guldvexlingens fortfarande, eller någon sådan våldsam omflyttning af enskild förmögenhet, som under restriktionstiden (1797 — 1821) stundom inträffat, skulle injaga Oro och bestörtning. De sågo sig blott alltför snarti dessa förhoppningar bedragna. Ta 0 a tilda vånser har un