Aftonbladet – 28 mars 1845, sida 1

samt öfver matthet, och utan att märka dei lystra ihåliga blick som gubben vid utgående häftade på honom, sprang han glädtigt upp d denne med mathemtaren och bägaren lemnad rummet. Den stilla ensamheten förtjuste honon nu, ehuru ofta han förr beklagat sig deröfver det förunnades honom nu den sällheten att läs Lauras skrifvelse, hennes hjertas oförbehållsamm språk. Hen höll ju i sina händer en säker pan på hennes kärlek. Otaliga gånger tryckte ha brefvet till sina läppar. Andtligen öppnade ha! det. Laura skref följande: ,Bäfvande — ja i yttersta förtviflan skrifve jag dig till, min olycklige vän. Fienden är di på spåren. Du är förlorad om du ännu i mor gon bittida befinner dig under detta tak. — Ei inre, olycksbådande aning säger mig, att ick allenast den grymme nordlänningen hotar dig — innu en annan fara sväfvar öfver dig, en så rys lig fara, att min mun icke förmår nämna den min hand icke nedskrifva den och min inbillnin knappast föreställa sig den. O! Alessandro! dit ych mitt öde är förskräckligt. Hvarmed har dr örtjent denna himmelens vrede — hvarmed ha ag förtjent detta oerhörda själsqval? — Dock, kär eken bör icke klaga utan handla, och Laura skal visa att hon är värd den tappre mannens kärlek Anda intill midnattten dricka dina. förföljare; di ängslar sömnen dem och sjelfva skyldtvaktern: lumra på sina kappor — jag vet det. Förbli vaken, min dyraste; haf ljuset släckt och håll di; yeredd. En timma efter midnatten öppnar mir nand försigtigt den yttre dörren och ditt fän else, sedan jag först har sakta knackat fyra slag Följ mig då genast och utan att säga ett ord