Aftonbladet – 27 mars 1845, sida 3

som ni vet, mest representeras af unga löjtnanter och kamrmnarjunkare, nu mindre än någonsin visar tillgifvenhet för regeringen, utan i stället emot densamma utvecklar, såsom man här kallar det, en fullblodsoppösition. Aldrig har man under de sednare riksdagarne sett så många unga officerare och hofmän jemnt bivista sessionerne, och detta slags opposition har man ieke allenast att tacka för förkastandet af alla reformförslag, utan det är äfven denna, som just i7 detta ögonblick på ett så märkvärdigt sätt söker att göra till-intet den reform, som syftar på införande af lika arfsrätt. (Här följer nu en framställning af de närvarande arfslagarne i Sverige, hvilken vi förbigå, emedan den icke innehåller annat än bekanta saker.) Vid sista riksdagen beslöto trenne stånd den lika arfsrätten, och då en sådan öfverensstämmelse emellan trenne stånd enligt grundlagen är tillräcklig i alla frågor om ändringar i privaträlten, så trodde man redan då, att Konungen skulle sanktionera beslutet. Men Carl Johans system var att hindra allt, hvartill adeln icke lemnade sitt bifall; han vägrade derföre sin sanktion, och saken förblef i samma skick som förut. Vid innevarande riksdag antogs förslaget å nyo af de trenne stånden, och af bönderne med vida större majoritet än förra gången. På riddarhuset uppspartns nu en intrig, för alt, om möjligt, sön dra de trenne stånden. En stor deputation utnämndes för att inbjuda presteståndet att frångå silt beslut, och följden var en skarp strid emellan de andlige herrarne, emedan biskoparne nästan utan undantag äro stämda emot allt nytt, och hylla det stationära och reaktionära. Den adeligts presterliga koalitionen stannade dock i minoriteten; man måste derföre se sg om. efter ett annat medel, hvilket en af våra segaste, troligen i Tyskland icke obekante, ultrakonservative, presidenten von Hartmansdorff, hvilken Theodor Mögge ofta nämner i sitt verk om Sverige, hittade på, och hvilket bestod deri, att han förklarade frågan om arfsrätten för en privilegiifråga, fastän detta är helt och hållet gripet ur luften, emedan stadganderne om arfsrätten helt och hållet innefattas i den allmänna lagen, och ingenstädes står bland-privilegierna. Den liberala fraktionen på riddarhuset g:orde förgäfves i en lång debatt de klaraste bee vis gällande. Hon visade orimligheten af de uppställda påståenderne och utpekade för ståndet de stora farorna af den revolutionära bana, man stod i begrepp att beträda, då ett enda stånd, till sin enskilta nytta, ville förklara ett allmänt gällande stadgande i civila lagen för ett privilegium. Elfter en häftig debatt i 44 timmar, hvilken leddes af ultras, i synnerhet af Irartmansdorff, grefve Björnsljerna, grefve Horn och andra, förklarade adeln, med 462 röster emot 73, att den olika arfsrätten för söner och döttrar, hvad adeln beträffar, var ett privilegium, och således icke kunde ändras utah ståndets samtycke. Nu har likväl denna förklaring, utan de andra ståndens bifall, ingen giltighet, och dessa skola utan tvifvel akta sig för, att ingå på en dylik fullblodsbegäran. Detta vet man också ganska väl; hela ändamålet med förutnämnde märkeliga beslut, hvilket här väckt ett oerhördt uppseende och i hög grad förstämt och förbittrat sinnena, är att, om mö ligt, skrämma Konung Oscar, att visa honom huru majoriteten af adeln är sinnad och derigenom förmå honom att vägra sin sanktion åt de 3:ne ståndens beslut, såsom hans fader gjor!. Man känner att Konungen är ganska benägen för denna reform, liksom öfverhufvud att han för sin person är stämd för reformer; det kommer derföre nu an på, att af hvarjehanda konsiderationer förmå honom till förlängning af status quo, och i bakgrunden lurar den tankan, att genom detta stez, om möjligt, bringa honom i konflikt med nationens förhoppningar, hvilket kan blifva af de största följder. Ni kan föreställa eder med hvilken spänd uppmärksamhet hela nationen väntar på denna politiska akt, i synnerhet derföre, emedan det är första fallet, då regeringen måste framträda ur sin hiltills iakttagna neutralitet, och antingen omfatta rättvisans och folkets sak eller adelns. Konungens återkomst från Norge, der han stadnar till medlet af April, emotses derföre med lifligt intresse, och till dess skall spänningen ännu mera ökas, emedan våra tidningar under en oinskränkt tryckfrihet finna tillfälle nog, att hålla allmänna sinnesstämningen vaken. Vi tro och hoppas e;,; att Konung Oscar skiljer sig från folkets sak, hvilket med så stort förtroende i honom ser en sann vän af alla tidsenliga och nödvändiga reformer. Här är början till dem, och då det första steget blifvit taget, skall nationens ofantliga ma oritet, hvilken står motsatt till adelsoch prestkasten, så mycket fastare tro på en bättre framtid för fäderneslandet. mA — Hr kommarjunkaren Lilienstolpe har icke .