Aftonbladet – 26 mars 1845, sida 3

8 I mer I Oo MM MH mm ; L lännu mycket att skänka oss, som måste bereda Imida, i Friskytten, har nemligen ej gått i fullborIdan; tiden var för inskränkt, och många biomIständigheter -missgynnande. Så mycket högre är Iderföre vår väntan spänd för det som stundar; Jzart äro, genom sina odödliga verk, det tyska Jen sådan -behöfver ej frukta att bifallsjublet är hänseende egnat henne. Det var isynnerhet svenska visor, som hon sjöng med oefterhärmligt behag. Så hörde jag henne på en koneert sjunga tvi dylika, som gjorde ett djupt intryck på alla de åhörande. Den ena var en gammaldagsvisa: ;Kristallen den klara, och den andra: Fjerran i skog, en komposition af J. Berg, sångerskans första lärare, efter hvad man berättade. Den sistnämnda visan väckte i synnerhet en riktig storm af bifall; hon måste omsjungas och gjorde på nytt samma effekt. Under den sednare tiden af M:ll Linds härvaro kunde ingen koncert anställas, så framt icke hon hade tillfälle att deltaga deri; och genom visor, så väl som operasånger, — bland hvilka jag särskildt må nämna den stora arian ur Niobe, ett af de svåraste sångstycken, hvilket jag hörde henne föredraga med hänförande skönhet, — vann hon oupphörligt mer allmänhetens odelade tillgifvenhet och : tjusta bifall. Men aldrig har detta uttalat sig förut så, som vid hennes afsked, på det ofvannämnda benefice-spektaklet. Samtliga damerna af la haute volee, i första radens loger, med prinsessorna i spetsen, hade medfört blomsterbuketter och blomsterkransar, dem de efter representationens slut nedkastade framför den tre gånger återinropade sångerskan, hvilken slutligen, alldeles utmattad af de ändlösa bifallsropen, helt och hållet omhvärfd med blomster och öfverhöljd med kransar, nästan liknade ett offerlamm, och döfvad, förvirrad, darrande, med tårfyllda ögon, måste taga afsked, om och om igen, af den hänförda publiken. Vi kunna här ej erinra oss, åtminstone ej sedan Schechners och Sonntags tider, att någon sångerska blifvit så öfverhopad med bifallsbetygelser. För ett anspråkslöst lynne måste de nästan tyckas gå för långt; och vi finna ganska förklarligt, hvad vi hört sägas, att konstnärinnan sjelf erfor en bäfvan dervid; tilläfventyrs erinrande sig af andra exempel, hvilken vådlig klippa berömmets öfvermått alltid varit. Men Jenny Lind skiljes från oss blott med återseendets förhoppning, och hon har för nästa höst och vinter konstens vänner nya njutningar. Hoppet att redan nu hafva fått höra henne i Don Juan, i Århvad vi redan fått höra stegrar vår förhoppning på det ännu högre och skönare. Gläck och Mokonstfirmamentets mest lysande stjernor; och .en sångarinna som kan Jlyfta sig till dem, som förmår framtränga till det högstas heliga område: alstradt af någon snart öfvergående yrsel; men hon kunde befara det, i fall hon redan hade skänkt oss allt hvad hon kan erbjuda, och icke åter förde med sig till oss annat än reminiscenser. — I går reste M:ll Lind härifrån till Hannover, der hon lofvat gifva tre gästroller. Derifrån far hon till Hamburg, för att uppträda sex gånger. Sedan dröjer hon något i Köpenhamn, så att hon sednast i början på Maj är tillbaka i Stockholm. Efter min tanka, har hon under sin vistelse här sjungit för mycket, och nästan för häftigt anlitat sin af naturen ömtåliga organ. Det är förundransvärdt med hvilken lätthet och fullkomlighet bon lärt sig vårt språk, och huru förträffligt och tydligt bon uitalar de tyska orden i sång. Men vårt språk är skarpt och hårdt: det fordras ett visst våld, för att ledigt och tydligt behandla våra många strupoch hväs-ljud, när man ej från ungdomen blifvit härdad dertill: och måhända ligger äfven häri en af orsakerna, hvarföre sångerskan ofta led af heshet och klagade öfver halsåkommor. Hon kände sjelf att bon är i behof af hvila, och har nämnt att hon tänker tillbringa sommaren i ro, i Stockholms grannskap, och så vidt somimöjligt undandraga sig alli sjungande. Denna hvila Iskall utan tvifvel verka välgörande, och betydligt bidraga att återställa och för lång tid betrygga hennes sångorgan. Vår operateaters styrelse har afslutat ett kontrakt med M:ll Lind, enligt hvilket hon skall vara tillbaka i Berlin d. 4 November och biträda vid teatern till d. 4 April. Som jag hör, erhåller hon derföre 6000 Rthr såsom bestämd lön. Nu sjunger Sophie Löwe här, sedan hon några år vistats i Italien; men om man får sluta från hennes första uppträdande i Lucretia Borgia, så har hon, Berlins förr så firade älskling, märkbart förlorat af sin röst, sedan vi hörde henne sist. Jemnförelsenmed Jenny Lind är för henne isyrnerhet missgynnsam; hvaremot denna så mycket mindre har någonting att befara af hennes medtäflan, som tillfället att höra dem begge så omedelbart efter hvarannan endast har stegrat den allmänna längtan, att till vintern återse den nordiska konstnärinnan här, hvarest endast nya triumfer vänta henne. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Å — Sistlidne lördeg Verkställdes ett beslag i en sal