Aftonbladet – 22 mars 1845, sida 2

a VA ON ME SURA MERA MAT acklamation återremitteradt. — egg HERR DOKTOR THOMANDERS ANFÖRANDTI I REPRESENTATIONSFRÅGAN. (Forts. fr. Torsdagsbl.) I afseende på de bristfälligheter i vår niärva rande representation, hvilka göra en förändring angelägen, är man i några fall ense, i andra åter oense. Att sjelfskrifvenheten till representant kallet icke är den rätta borgen för skickligheten i dess utöfning, samt att arbetandet på fyra kamirar icke är det rätta sättet för ärendenas behandling, lär vara temligen allmänt medgifvet. Men det gifves andra ganska väsentliga brister, som icke låta skilja sig ifrån vår närvarande ståndsförfattaing. En representation skall ju enligt termerna i den statslära jag förmodar flertalet af det högv: ståndets ledamöter hafva i sin ungdom inhemtat, vara så sammansatt, alt dess beslut äro trogna ultryck af den allmänna förnuftiga viljan. Men om nu representationen är så stäld att den icke kan uttrycka den allmänna förnuftiga vilan? om den har sådana beståndsdelar, att regeringen genom dem icke kan få veta hvad folket vill och hvad folket icke vill? om den icke representerar hvarken de fö åndiges i landet insigter och öfvertygelser, ej heller nationens i dess innersta Hf grundade sympatier? Hela klasser af män med den största erfarenhet och affärsvana äro alldeles uteslutna, och massan af nationen har väl valrätt, men med den inskränkning att hon icke får välja någon som klokare än hon. När man tvungit henne att välja endast ibland dem, som hafva det minsta kunkapsmåltet, den minsta affärsvanan och den minsta förmågan utill öfversigt; så är det visserligen välbetänkt att man låter hennes röst endast räknas för en fjerdedel. Utom denna knapphet vid fördelningen, hvilken kännes af de väliande som en orättvisa, vore den heprisade ståndsprincipens användande en politisk o ishet. I det tredje ståndet låta de största förmågorna, de infiytel-erikas!e medbor den största moisträfvi ina medborgares val: man använder der sin intelse icke för att erhålla utan för att undvika troendet. I andra linder med ett mer utbildadt konstitutionelt lif väljer borgaren rågon ansedd men, som icke är industriidkare: hir är denna utväg honom betaxen om han cj vill välja inom magstraten. Huru skall det väl vid ett sådant förhållande gå med den nödiga skickligheten? Bondeståndets ledamöter förstå åtskilligt itt väl: för min del får jag bekänna att det mesta jag lärt vid riksdagarna, det har jag lärt af bönderna. Men statsmän kunna de icke vara. Man kan ieke begära alt bönderne i ett härad skola välja en statsman, då der icke finns en bonde som är det. Man hör ju snart sagdt dagligen huru förvändt en hel del sker i det ståndet bli bedömda. I det tredje ståndet är man redan mera van att se affärer i stort och att beräkna bättre: den stora industrien har tillika alltid varit den stora bildningens befordrarinna; men vår industri har icke alltid varit stor, och den behöfver vara mycket stor innan den blir afgjordt storsinnad. Inom detta högl stånd är mycken bildning, af egentlig lärdom måste vär es Svena Uen siesta delen; men det vore högst beklagligt om all denna bildning och lärdom vore hufvudsakligen politisk. Vare sig med lärdomen huru som helst, det enda jag säkert vetär, att de festa saker, i hvilka jag bort deltaga och fatta beslut, har jag icke förstått, och i många de vigligaste frågor har jag trott mig böra hemta råd och upplysningar utom sjelfva ståndskammaren. Inom rikets första stånd måste onekligen finnas le jemförelsevis största statsmannaförmågorna, medan de högre embetena intill sednaste tid vanligast varit af riddarhusets medlemmar belädda. Der skall således diskussionen i ganska nånga frågor kunna vara den bästa. Men när nan besinnar hvilken ringa minoritet de högrel mbetsoch affärsmännen der utgöra i jemtöelse med den hop af äldre och yngre medbor-: are, af hvilka hvardera har lika rösträtt medl vem som helst af den förstnämda klassen, så! örminskas härigenom sannolikheten för de bästa. esluten såsom frukten af dessa öfverläggningar: en ganska hufvudsaklig mån. Till riddarhusets ördel talar den omständigheten, att dess ledamö-j1 er icke utgöra ett stånd i egentlig mening medl: emensam bildning, gemensamt yrke och gemen-1 amma lefaadserfarenheter. Vi ha redan anmärkt1 tt de icke utgöra stånd på annan grund än dell emensamma privilegicrna, således föga mer än!l a C c YV m man åt alla medborgare, hvilkas namn beynnaer med bokstafven A, förunnade ett gemonmt öfverläggningsrum och beslutande rätt för och efterkammanda Man kan icke ens npäsla