Aftonbladet – 20 mars 1845, sida 1

Med skenbart lugn lemnade herr von Reel den för honom nu så förfärlige gästen, men ut fruntimrens ihnerst belägna rum utbröt hans sin nesstorm så mycket häftigare. Han rasade mo sig sjelf, mot sin fru, mot hela verlden, mer synnerligast mot den arma Laura, och blef slut ligen, i sin selfviska vrede, så hård, att den mild: Samaritinnan slutligen utbröt i en flod af tårar och gömde sig, högst snyftande, i den mest a? lägsna vrån af rummet. — Han måste bort ur huset, bort, så snart a. tonen blir mörk, bullrade herr von Reek häl. tigt e:not frun och den förtrosne tenaren. Mi kossackerna spetsa honom, jägarne jaga Konom såsom ett villebråd — men under milt tak tål jag honom ingen enda natt mer. Iar han en gång kommit ut, så må han väl vara så lacksam och såsom betalning för god skötsel och god undfägnad förtiga hvilket qvarter ban haft. Hvad bryr jag mig för öfrist om den menniskan?.... Jag känner honom icke, har aldrig sett honom och aldrig gifvit honom någon mat. Det bästa vore väl kanske att jag genast ginge till den vilda björnen och öfverlemnade till honom fången, tillika med det obetänksamma kräket der. Ian finge då ställa dem för sin krigsrätt och göra med dem hvad han ville. — AÅlcibiades! inföll Antonia med en nästan förakllig ton; är du då en pojke, som ryggar tillaka vid åsynen af riset? Jag har väl mångfaldiga gånger sett dig: 36Vvag, men alt se dig så barnsig, inger mig en verkl ig ovilja. Hvad som har ett, står ej att ändra; bort måste min arma jandsman: men på hvad sätt detta kan och skall