annat elysium. Ganska förnuftig och ytterst afindsvärd är den, som naturen begåfvade med ett så kort minne. Ju äldre vi blifva, ju mer förekommer oss verlden som ett stort dårhbus, hvarst den mår aldrabäst, som till sin nytta vet besagna de andra dårarnes galenskap. Detta har du örstått, och jag gratulerar dig. Din fru är en yppig, väl mogen ros; i ditt hus fattas ingen beJvämlighet; och om det denna gången lyckas de tre svarta örnarne alt hacka ut ögonen på den gula gamen, så att verlden återvinner den så länge saknade friden, så är du i ditt aflägsna näste temligen säker att före ditt saliga slut få bringa din dyrkade gudinna, det närvarande, månget herrligt spisoch dryckesoffer. — Ditt spe är allt för fromt, för att kunna såra mig, svarade herr von Reek den pratsamma krigsmannen, hos hvilken vinet började spöka Men, säg mig dock, käre bror, hvem kan lefva mer för det närvarande, utan att bekymra sig om morgondagen, än just krigsfolket, bland hvilket du blifvit en så betydande man? Der före låtom oss och de våra lefva gladt och be kymmerslöst i dag! Hvem vet om någon i morgon skall finna det mödan värdt att ens frågs efter våra namn? oDe båda dryckeskamraterne sammanstöttc sina bägare, men herr .von Reek förfelade dock sitt mål, som var att afböja allt vidare samtal med generalen. Knappt hade den nya läskedryc: ken halkat in mellan det yfviga skägget, förrär den buttre inqvisitorn åter var på samma spår — Våra namn! upprepade han mekaniskt. — Hvad äro väl våra namn, de der alstrades af er tillfällighet, så vida icke våra bandlingar förtjen: att öfverlefva oss? Fördömdt att våra dagars hi storia vet att uppräkna en sådan mängd af stor: namn, att det för oss, smärre ljus, icke finns rum på den lysande taflan! Solemka låter bra, och si länge som ryska män buro detta namn, var er obefläckad ära dermed förenad. Men hvad mi