du spelade den gången ett farligt spel. Jag hade verkligen älskat, troget och uppriktigt älskat den sköna, gazellögda Fioretta, icke med sinnena allena, utan rent, ur djupet af min själ Mina pistoler voro redan laddade för din räkning; men då jag hörde att du, din epikurg, hade, emot all förmodan, ärligt och anständigt fört flickan till altaret, så afsköt jag mina pistoler i vädret, under det jag önskade er lycka, samt återvände till milt nordiska. fäidernesland. Tro dock icke att jag i kejsarestadens brokiga hvimmel var i stånd att förgäta henne. Nej, dertill var hon alltför god, alltför älskvärd. Under flera års tid brefvexlade jag med den mannen i Rom, som under milt vistande der varit min hyresvärd. Jag fick veta att Fioretta hade skänkt dig två söner och en dotter, och att ni lefde lyckligt tillsammans. Då tänkte jag: Basta! väl bekomme både honom och henne! Hvarefter jag med mitt regemente marscherade till persiska gränsen. Men hvad har det då blifvit af Fioretta? ... Hvar äro dina barn? Du har nu en annan maka. Den första sofver således under kullen; det har kallnat, detta veka bjerta, vekt och mildt såsom ett barns? il Herr von Beek stödde hufvudet mot handen och blickade dyster ned i bägaren. Hon är död, sade han; de äro alla döde. En smittsam feber bortryckte dem alla inom en månad. — Ljuf hvila och gladt återseende då! yttrade ryssen i samma ton. Kan hon, från höjden, der hon nu vistas, blicka ned till jorden, så känner hon nu och vet att inom den kalla nordlänningen, den hon ofta med skygghet betraktade, som om han varit en ilsken björn, klappar ett ärligt hjerta, som andades uppriktig kärlek och högaktning för henne. — Och du blef åter den du alltid varit, fortfor han, efter en stunds uppehåll. Du tänkte på dig sjelf, enligt vanan, kastade sorgfloret i Tiberströmmen och sökte dig en annan maka och ett