midform och skimrande i solskenet, som ett läger af hvita tält. När Napoleon anryckte mot Cadiz; för att eröfra det, satte dessa kanaler och dammar ett oöfverstigligt hinder för honom, hvarföre: han, efter en tvåårig. belägring, måste uppgifva försöket (åren 1840—4842).. Det berättas, att han vid ett tillfälle hade försökt att låta sina trupper vada öfver de oräkneliga saltdammarna; men att alla, som deltogo bäri, drunknane i den lösa gyttjan. — Men vidare i texten. Diligensen väntar oss. Förspänd med 8 hästar, ser den ut att kunna rå medoss, ehuru mycket. vi hafva belastat oss med trötthet. En spannridare sitter -på främsta hästen till venster, en kusk på kuskbocken, svängande sin långa piska, och en dito på vagnstaket, försedd med en hel hop småsten, med hvilka han stundom kastar till måls på de främsta hästryggarna, diticke kuskens piska räcker. Det. går som stormen går öfver sjön Vi tillryggalägga en mycket vacker och väl anlagd väg; den vackraste jag någonsin färdats, och hvilken väg till en del går fram öfver en så smal landttunga, att denna obetydligt öfverstiger vägens bredd. Omkring kl. 5 på aftonen anlände vi till Cadiz portar, efter att hafva gjort en resa, så omvexslande och intressant som man möjligtvis, på den korta tiden af en. dag, är i stånd att göra den. Samma afton gjorde jag och några af officerarne ett besök hos vår konsul, en mycket gästfri och treflig man, och åtföljde honom vidare till en engelsk familj, dit vi voro inviterade. Aftonen fördrefs: mest med musik och sång. Dottern i huset spelade väl pianoforte. Vi främlingar återgäldade pianospelerskan, efter bästa förmåga, med några fleg