Aftonbladet – 18 mars 1845, sida 1

Gibraltars redd den 4 Februari. Någon vidare brefskrifning blef icke af medan vi lågo i Cadiz tiden var för mycket knapp och upptogs af besök i staden och närmaste trakten deromkring. Jag fortsätter således att skrifva ifrån Gibraltar, dit vi återkommo i morse kl. 3, efter en lycklig segling. Innan jag beskrifver resan till Cadiz vill jag först tacka eder tusenfaldigt för edert bref, som kom mig tillhanda d. 44 Jan.... Skall jag nu börja berätta vidare om mina reseäfventyr eller gå till besvarande af några punkter i detta edert bref? Jag tror jag börjar med det förstnämnda och beder er förflytta eder med mig till den 23 dennes. Så står det i min dagbok för den dagen: Vi resa som bäst igenom Gibraltars sund; fartyget gör snabb fart, vinden god. Genom den starka strömsättningen inåt Medelhafvet, bryta sig vågorna, drifna i riktning mot strömmen, så att det låter, som vore vattnet i kokning. Detta är eget nog; det fängslade min uppmärksamhet en lång stund, ända till dess den uppstigande. månen kom och:tog den ensam i anspråk. Jag såg en ö af guld vexa upp ur hafvet, längst bort vid östra horizonten och ideligen vexa till dess den lyfte sig ur vattnet och steg på osynliga vingar upp ibland stjernorna, som bleknade vid dess sken. Den hänger. nu, liksom en öfverjordisk, en jettestor lampa: på midten af den luftiga, blåa kupolen, som är rest emellan de tvenne verldsdelarne och stödjer sig i söder på Atlas, i norr på Sierra Nevada och Sevillas böljande bergssträcka. — Hur vacker månen är! hviskade en gång till mig der hemma i Stockholm. ett fruntimmer, som stod bredvid blommorna i ett fönster och var försänkt i svärmerier. Jag minnes nu ej hvad jag svarade, blott att jag slog bort det vackra ämnet med ett skämt, hvilket var illa gjordt. Sanningen att säga, jag ville ej yppa hur jag är känslig för månsken: Endast månen vet det; Men ännu hvarje gång jag ser månen, tänker jag på de täcka blommor