Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 2

milt fängelse, och jag skulle icke: vila bortbyta det, om ock den store kejsaren kallade mig till marskalkstafven. Tala då! utsäg detta enda ordt..: du vet hvad det gäller för mig — det skulle bli en balsam för mina sår, en stjerna i min natt... det skulle bli min tröst genom hela lifvet. Och fastare, allt fastare böll han flickan omsluten, och hon kände midt sin fulla barm hans högt klappande hjerta, kände hans brännande mun på sina högröda, svällande läppar, och drog sig icke undan hans omfamning, utan tålde hans ömma smekningar. ; — 0, hvad har du gort af mig, Alessandro? suckade hon ändtligen, och lösryckte sig våldsamt. oo Har du intet annat ord för mig, Laura! ingen hjertligare ton, hemtad ur själens innersta djup? frågade han, tungt dragande efter andan. — Lef väl, min Alessandro! ropade hon då, ryckande sig åter ifrån hans omslutande armar. — Tiden är ute.... Tystlåtenhet och förtroende! ; Han famlade efter henne, men borta var hon, lute genom dörren. Han hörde rigeln skjutas före, hörde flickans ilande steg i den långa gången utanför. Hårdt tryckte han båda händerna mot bröstet för att kufva stormen inom detsamma, hvareflei Ihan, utmattad, kastade sig på sin säng, eftertänkande huru denna korta stund hade förvandlat hela lifvet inom och utom honom. Frin att vara Iförtviflad, var han nu med ens lycksalig; afgrunIden hade förbytt sig till en himmel. Och hvil. Iken ren, molnfri himmel! Af hela sitt lif erinrade han sig blott ett enda ögonblick, som bringa honom en så bastig vexling. Då, när ban i Ryss