Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 2

RtAEAAAAA---e55S5S5S55555g ösning af denna brydsamma gåta, samt att allt nåtte ledas till en god utgång. Den sköna talarinnan hade under dessa ord närmat sig Alessandro, ja, till och med fattat hans hand. Den unge mannen fasthöll hårdt denna mjuka och fina hand, och lade sin arm omkring den älskvärda flickans herrliga gestalt. — Hvarföre besvär Laura mig så ängsligt? frågade ban med mild röst. Hela min tillvaro, är icke annat än ett i er väg kastadt lagerblad; välsignadt om er fot trampar deruppå. Inför er är jag blott ett barn, och ett enda andetag af er kan meddela mig förbud och befallningar. Ö, Laura! kasta en enda. blomma på min tistelbana! Är det icke sannt, Laura, att äfven ni saknade mig, att er själ längtade efter mig, lefde hos mig, of tare än vid aftonbönen? ... Guds hand förde mig från Rom, på det ag i den kalla norder skulle finna min tvillings äl, den hesperiska guldfrukt, som man våldsamt bortfört från mitt hem: jland. . O, att det blefve min lott att åter hem röra den!... Jag vore då lyckligare än gudaso nen Herakles. Guds hand ryckte mig ur-slagt ningen och kastade mig hit, direkte för edra föt I ter. Om Gud; såsom man påstår, har sin hanc med när en sparf faller till jorden, skulle de då icke vara någon plan under den händelse, son j härstädes sammanfört tvenne af Italiens vilse komna barn?... Laural... min Laura!... Ja jag känner det på darrningen af er hand, att mir tanke möter er tanke, min känsla er känsla. Hvar före kom ni annars hit? Hvad skulle ni bryt jer om främlingen? Ni visste ju att han hade ma och skötsel och var i säkert förvar. O Laura låt mig. få kalla dig min, och jag är en Gud