Aftonbladet – 17 mars 1845, sida 1

joch hållet glömd af henne, segrade slutligen ö ver hans obeslutsamhet oeh tystlåtenhet. Ha trodde att hon kunde vara sjuk .... att hon re bort, utan att säga honom farväl, och så halkad en fråga öfver hans läppar. — Herrn kar förbjudit henne att gå in, va den tröge tjenarens lakoniska svar, och lik ce isande nordanvind for detta ord genom sjuklin gens alla lemmer.Hon kunde lyda denna obarm hertiga befallning, hon kunde förgäta sin stackar skyddling, då det ändå kunde vara henne gan ska lätt a!t någon gång smyga sig in till honom Hennes deltagande hade således ieke varit anna än en flyktigt uppglimmande och hastigt slockna gnista af mensklighet, hennes ömhetsfulla ord til honom hade varit foster af ledsnad, tidsfördri under långa stunder — den omvårdnad, hon eg nat honom, hade varit kenne ett behof unde ensamheten; hennes talande eldblick då hon kom, hennes ömma handtryckning när hon gick, hade eke varit annat än elt qvinligt koketteri, icke annat än en grym lek med hans arma hjerta. Alessandros alla bättre känslor uppreste sig not dessa tankar, och likväl — måste det ju örhålla sig så. Ju mer han grubblade, ju särare blef han på sin förmodan. Han blef ond vå Laura; en stund derefter blef han åter djujt ;edröfvad. Harmen och smärtan öfver hennes ;esynnerliga uppförande gjorde det nu klart för ionom att den passion, för hvilken den ensamna klosterlefnaden och de stränga krigsstrapaterna hittills bevarat honom, nu hade såsom en ätsk fiende tågat in i hans hjerta och ingått ett örbund med hans oblida öde, för at ända till