Aftonbladet – 15 mars 1845, sida 2

örhemligande af främlingens dervaro. På de f lomestikerna kunde man lita, ty den milda be handlingen och vällefnaden i huset band den med lätta, men fasta kedjor. Den främmand skulle, i sitt sjukrum, lefva som en fånge i sil cell, och icke se någon annan än gamle Pietro Herr von Reek ville icke se honom. Äfven fö Antonia och till och med för Samaritinnan, son räddat hans lif, blef inträdet i hans rum sträng förbudet. — Verldens kejsare står i hjertat af Tyskland midt ibland sina legioner, och tyckes vilja strid mot alla folkslag på en gång, bifogade slutlige: den befallande herrn. Austerlitz sol skall änm en gång för honom uppgå, och hans gamla vär segrens gudinna, skall ännu en gång skyddand omfatta honom; ty hon vill visa verlden att ho endast låtit sin älskling genomgå pröfningar, fö att sedan höja honom ännu högre, för att dest mera lysande framställa honom såsom den, i hvilken Gud vill skänka hela jorden till eger dom. Och då.... Laura, då .... hvem vet hva fördel din i hemlishet räddade sjukling då ka bringa 0ss? .... Åtminstone borde hans vistand här vara det bästa skydd för vårt slott, i fa hans bhämnande kamrater här skulle göra el inbrott. — Du är en ganska klok man, mio caro, til lade fru Antonia, såsom slutmening till hans Jång tal. Jag tror med säkerhet, att om-hela verlde sick i stycken, och ditt lilla slott allena blefv förskonadt, så skulle du uppstämma en glädje sång deröfver, att ingen enda menniska lefde som kunde bestrida dig egandet deraf. (Forts, följer.)