Aftonbladet – 15 mars 1845, sida 1

Adelsfrun, en frodig qvinna med yppiga former och ett vackert ansigte, skonsamt behandladt af tidens allt förhärjande hand, och hvars sköna, svarta ögons eldblickar vittnade om hennes hemlands glödande värme, nickade med det brunlockiga hufvudet åt Laura, som tjenstaktigt passade henne upp, och besvarade derefter sin mans fråga sålunda: — Hvem skulle icke gifva dig rätt, min bäste vän, då det är fråga om lefnadsnjutning? Du har studerat lifvet, och den som är oförnöjd, då du är förnöjd, förtjenar ej att lefva. Du lofvade mig mycket, då du lockade mig bort från Europas stora trädgård. Du lofvade mig ett lif af ständigt solsken och du har hållit dit löfte, ty midt uti dessa sandöknar förstår du att för mig blomsterströ hvarje dag. Men för första gången måste jag dock nu beskylla dig för ett bedrägeri; ty du lofvade mig att i residenset få ge marskalkens triumftåg; och likväl såg jag ingenting af detta praktfulla skådespel, utan endast ett cländets jemmertåg af vagnar, fullastade med qvidande blesserade; detta var det enda skådespel som förunnades mig, till vederqvickelse efter den långa resan i den besvärliga höstluften. Herr von Beek kastade en vred blick på sin hånande fru; men han hejdade sig dock, nedsväljde sin harm och svarade lugnt: — Förargelse förderfvar tungan och förgiftar måltid och bägare. Vill du taga hämnd för din misslyckade färd, så förfelar din pil helt och bållet målet. — Alcibiades von Reek kan aldrig bli förargad, han har redan som yngling af sin frejdade namne lärt att lefva och skall, ända intiN srafven, hålla Epicurivisa läror. För min egen