Aftonbladet – 14 mars 1845, sida 3

1 Inärvarande olämpliga organisation. Man behöfver allenast erindra sig, atti Paris, London, Köpenhamn, ,I Milano och de flesta utländska hufvudstäder bildar Isläckningsmanskapet en egen, behörigen instruerad och exercerad trupp, medan hos oss endast trenne Isprutor serveras af öfvadt manskap och befäl. Dessa Itrenne sprutors servis har också vid eldsvådor under ide sednaste åren varit till hufvudsaklig nytta. Hvad beträffar de öfriga sprutornas handhafyande har man ofta haft lägenhet att anmärka — visserligen icke brist på god vilja, men väl brist på oråning samt Jändamålsenlig ledning. Sålunda hafva vi ofta obIserverat åtgärder, stridande emot elisläckningens Tförsta och enklaste grunder, såsom t. ex. när strålen blifvit kastad emot vinden, hvarigenom den förlorat Isin kraft, vattnet nedfallit som regn, blifvit dekomI poneradt i elden och sålunda tjenat snarare att öka Jän att minska brandens häftighet. Vidare hafva vi sett huru man sällan tillbörligen vinnlägger sig derom att låta sprutorna operera emot elden horisontalt leller uppifrån och nedåt, hvarigenom strålens verkan mångfaldigt förökas, utan i dess ställe låtit sig nöja latt oftast ifrån blotta marken anfalla en brand som larbetar på tak, vindar och andra upphöjda punkter. En villfarelse som likaledes ofta gjort sig gällande är den, att man hufvudsakligen använder sin kraft för att skydda eldens ännu icke angripna omgifningar, då man väl i främsta rummet bör operera emot det redan brinnande stället, för att dymedelst minska den värmestrålning, hvilken cgentligen utgör största faran för eldens grannskap. Hvad dernäst beträffar det nu brukliga sättet för vattens framskaffande, måste medgifvas att detsamma icke saknar sina stora brister. Hvar och en som vid dylika tillfällen varit närvarande har säkerligen anmärkt, huru sprutorna sällan kunnat oafbrutet och jemnt verka emot brandstäliet, utan oftast lida brist på vatten, och således endast periodiskt kunna fullgöra sin bestämmelse. Ja, man har sett huru byggnader, hvilka varit blott några få famnar aflägsna ifrån sjö eller kanal, nedbrunnit till följe af bristande vattentillgång. Då man härvid tager i betraktande den af alla sakkunniga insodda sanningen, att cen otillräcklig vattenmassa, som med täta afbrott gjutes öfver ett brinnande föremål, snarare ökar än minskar cldens häftighet, samt att en spruta, som oafbrutet är i verksamhet, gör mera gagn än flera som tidtals lemna ett otillräckligt vattenförråd, så måste naturligen framkallas en önskan att nämnda menliga förhållanden kunde afhjelpas. Detta har också gifvit insändaren anledning, att här uppträda med ett välment förslag, grundadt på en mängårig erfarenhet af den nu brukliga methodens brister och på en liflig önskan att kunna gagna med det ringa mått igt som han i dessa ämnen sträfyat att förskaffa sig. Man har hittills haft för sed att låta vattentunnorna framköras så nära som möjligt intill brand-j stället, hvarest vanligen redan tillförene uppstått trängsel af tillströmmande åskådare och arbetsmanskap samt af sprutor och sprutservis. Denna trängsel ökas nu ytterligare af de framkörande vattenkärrorna, af vattenkörarnes dröjsmål medan de aflemna sina fyllda tunnor och afbida de tömda, af sprutfolkets bemödande att erhålla vatten, hvar och en ät sin spruta 0. S. V.; och inom trånga lokaler uppstår Hunda oftast en oordning och ett tumult, som på det högsta försvårar vattenforslingen och gifver elden god tid att taga öfverhanden. BDBessa olägenheter kunde enligt insändarens förmenande till stor del afhjelpas derigenom, att man på trånga platser aldrig tillät någon körande, att nalkas intill elden, utan i stället, på närmaste fria plats elier korsgata placerade ett eller flera sprutverk, hvilka emottogo det framkörda vattenförrådet och aflemnade deisamma i en eller flera andra sprutor, hvilkas slangar stodo i en liknande förbindelse med de sprutor,som omedelbart användas emot elden. En sådan anordning vore visserligen både lätt och ändamälsenlig, och trängsel samt villervalla kunde dymedelst förekommas. De sprutor, hvilka användes för vattnets framforsling till brandstället, behöfde jemförelsevis föga servis, i det slangarne kunde utläggas vid sidan af gatan, längs efter husraderna, samt uppcehållas medelst krampar, fästade i marken. På de ställen hvarest desamma skulle löpa öfver någon gata kunde de lätteligen betäckas af en flyttbar bro, hvartill insändaren gerna vill afgifya modell, sådån som den i Köpenhamn begagnas. De sprutor, hvilka omedelbart operera emot branden, vunne genom denna anordning äfven en ytterligare fördel, i thy, att de, utom en tillräcklig och oafbruten vattentillgång, vore mindre beroende af lokalen, kunde uppföras på tak, vindar och andra svårt tillgängliga ställen, och i allmänhet användas så nära som möjligt intill elden. För sistnämnda ändamål, som alltid biir af en hufvudsaklig vigt, borde man ega tillhands flyttbara skärmar, så att strålföraren vore skyddad emot värmen, samt fristående stegar och s.!, k. svinglar, på hvilka han med större lätthet kunde anfaila elden i dess rot. Det har visserligen stundom blifvit med framgång försökt att bilda vattenlangningskedjor, ett fortskalfningssält som likaledes är i hög grad användbart. Men ett sådant arrangement fordrar alltid åtminstone några vanda ledare, enär dervid kräfves den högsta grad af ordning. Manskapet bör nemligen fördelas sålunda, att , placeras med vattnet till höger och sprutan till venster, för att med större lätthet fortskaffa de fyllda ämbarena, medan den återstående tredjedelen ställes med sprutan till höger och vattnet till venster för att langa tillbaka de tömda kärlen. Denna ändamålsenliga fördelning finns också serskildt föreskrifven i det Parisiska brandreglementet. Om någon skulle önska närmare upplysningar rÖrande de här framställda förslag, skola de så vidt en inskränkt förmåga medgifver gerna meddelas af nsändaren, som tror sig uppfylla en pligt när han öker göra frågan om förbättring i hufvudstadens randanstalter till föremål för allmänhetens uppmärkamhet. W-—R. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I kämnersrättens tredje afdelning har unersökning nyligen föcevarit angående en, mot två tadstjenare, Westerström och Rundqvist, framställd 4 ( j s C t ( S 1 I 1 I å Å c 6 0 I a h 5 a s. r: