loch i afseende på hans spel återstår visserliger ännu mycket för honom att vinna i takt och fi ness. — Hr Fr. Kinmanson gaf Gaveston med energ och säkerhet, både hvad spel och sång beträffar serdeles utvecklade han dessa egenskaper i auktions-scenen, hvars effekt så mycket beror på ut: förandet af nämnde parti, och hans ganska lyc kade måskering gaf illusionen en ytterligare förhöjning. — Fru Bock (Margaretha) förtjenar all beröm, och äfvenså Hr Pfeiffer (Dickson), blot! han vile bringa något mera harmoni i de stundom nog fantastiska figurerna, som han beskrifver med sina armar och ben. Näst före pHvita frun gafs ett litet dramatiskt intermezzo, ett pas de deux i dialog-form, benämdt Komn, af Elsbolz, utfördt af Hr Dahlqvisi och Mille Högqvist. Benämningen lofvar föga och håller ock sitt löfte: en teater-direktör liter höra sig med de öfliga klagovisorna öfver konstens förfall och öfver de förargelser han dagligen röner af klena debutanter. Den nya debutanten, hvars anmälan injagar honom en ytterligare förskräckelse, har således ej kunnat välja ett mindre lämpligt ögonblick för sitt anbud; också besluter han i förväg att göra processen kort, i händelse hon ej fullkomligen niotsvarar de strängaste konstfordringar. Hon skall neml. uttala ordet komy i flera olikartade situationer, och måste således dokumentera sin förmåga i den heroiska, sentimentala, patetiska, burleska, jollrande genren, med återgifvandet af alla dertill hörande karakteristiska nyanser. Den stränge konstdomaren finner snart, till sin glädje, att hans fruktan varit ogrundad: med hvarje nytt moment stiger hans förtjusning, hans entusiastiska beröm, som en gång till och med antar formen af en kyss, den han anser sig befogad att applicera på de vältaliga läpparne. Konstnärinnans harm häröfver lugnar han med den högtidliga försäkran, att han uti henne endast sett sitt ideal, och redan skrider han till engagementets uppgörande, då hon förklarar sig alldeles icke vara hugad att ingå något sådant. Man kunde nemligen sluta af några ord, dem hon vid sitt inträd2 yttrat å part, att d2 båda kontrahenterna cj äro alldels främmande för hvarandra, och nu befinnes det, att hon är en gammal inklination till vår direktör, den han under tidernes lopp råkat glömma — en artistisk distraktion, som hon cfter många böner dock förlåter. Den lycklige älskaren är nu i sjunde himlen och konstnärens ,idval blir fru direktörska — så framt inga nya distraktioner mellankomma. — Utomden i programmet utlofvade examen får man således ock en roman, ehuru i minsta möjliga form; det hela är visserligen en obetydlighet, men cj illa uppfunnen, och ger en skicklig skådespel:rska tillfälle att utveckla sin talang från flera sidor, om ock blott i miniatyr. Direktören har i allo approberat skådespelerskans sätt alt lösa de knutar han förelagt henne; dock kunna vi, med hans tillåtelse, ej så obetingadt dela hans åsigt derom. Det fanns, om man så vill, visserligen natur uti mille Högqvists spel i denna sen; men ej denna friska, vederqviekande natur, hvars fria, sjelfständiga anda väcker deltagande äfven i sina sjelfsvåldiga uppenbarelser; icke heller funno vi de symmetriska proportionerna, den harmoniska samklangen hos den senom idealiseringen förädlade naturen — det var denna fadda societetsnatur, som framkallats senom salongernas drifhusvärma och hvilken, om den än måste tålas i det sociala lifvet, dock biligt borde nekas insteg på konstens område. Uti le flesta momenterna i m:ll Högqvists spel fänno vi denna falska riktning; dock hade vi knappast anmärkt den, då pjesen är af så föga vigt, om 2) hennes spel äfven vid åtskilliga andra tillfällen röjde en viss böjelse för detta koketterande maner, som bildar en obehaglig kontrast med hennes eljest så vackra prestationer, och hvilket hon så Mycket mera bör aflägga, som det står att beara, det yngre skådespelerskor skola följa det efterdöme, som gilves dem af en så aktad och erkänd talang. Herr Dahlqvist skulle, såsom teaterdirektör, yckats bättre, om han lemnat kothurnen hemma Ienna afton, och i stället försett sig med mera mångfald i sin nyansering. Roll.n erfordrar dessitom en lätthet i spelet, den hr Dahlqvist i allmänhet ej eger, och som denna gång ej ersättes senom det pathos han från början till slut inlade silt föredrag. —U— vevan