För dig, för dig, mitt unga vif, Jag störta vill mitt unga lif Igenom eld och lågor. Snart perlan gifva skall ett svar Uppå ditt hjertas frågor. Ty förr en gång jag skatter bar Ur hafvets vilda vågor. Till vågomsköljda klippans topp -Berusad, svindlande han lopp Att ned i djupet ila. Men plötsligt stannar han: ej alls Han vill sig öfverila; Ty se, förtroligt om hans hals Två hvita armar hyila. Och från två milda ögons par En blick så varm och underbar Med hans sig sammängjuter, Att blodet sjuder, morgonglöd Hans väsende omsluter, Och salighet på lif och död Hans druckna hjerta njuter. Nej, nej — mitt hjerta är det haf, Som skatter tog och skatter gaf — Din lefnads ljufva fara. Utur dess djup — ditt enda hopp — Min kärlek skall mig svara: Den perlan ren du fångat opp Den klaraste, bland klara. Med den du vunnit har din brud, Med den: hon: smycka vill sin skrud Ack! snart. vid altarrunden, Med den hon följer dig i tro Intill den sista stunden: Och tryggt med den vi bygga bo Som foglarna i lunden. (Intelligensbladet.)