hof. Och att åtminstone de uppiystare af detta Stånd insett och crkänt det, är ådagalagdt genom det ädla nit, hvarmed de ifrat för en bättre folkundervisning. Ett skäl för den olika arfsrätten, hemtadt från bristande undervisning för Bondesonen, kan jag säledes cj godkänna, emedan jag ej kan inse något vigtigare föremål för statens verksamhet, än kunskapernas spridande i möjligaste måtto till alla klasser i samhället. Bondeståndet sjelft har ock visat sig ej hysa någon farhåga för sitt bestånd i anledning af den lika giftooch arfsrättens införande, utan har med stor röstöfvervigt för sin del beslutat den. Man måste väl medge att detta något betyder, då detta Stånd redan vid många tillfällen förut visat sig ganska väl förstå sitt bästa, och i denna fråga haft god tid att bereda sig på sitt votum. Men, säger man, Ridderskapet och Adeln har lika enhälligt yttrat sig deremot. Detta upplysta Stånd lärer väl också böra antagas förstå sitt bästa, och dess röst bör säledes något betyda vid afgörandet af en fråga, som för dess framtid är af största vigt. Detta kan cj förnekas. Jag erkänner äfven, att det för ett Stånd måste vara motbjudande, att få sig en lagförändring påtrugad, hvilken det för sina intressen anser skadlig. Jag skulle derföre gerna vilja biträda en föregående talares förslag, att Ridd. och Adeln finge behålla den nu gällande arfslagen för sig. om jag verkligen trodde att fördelen deraf vore så väsendtlig, och att det utan alltför stora svårigheter läte sig göra. Men jag bekänner, att jag i begge fallen hyser mina tvifvelsmål, som jag nu vill framställa. Vore det frågan om förstfödslorätt, då ville jag medge, att det för Adelns ställning i samhället vore en sak af yttersta vigt, emedan det då verkligen gällde egendomens odelade bibehällande på färre händer, hvilket naturligtvis skulle koncentrera malkten och inflytelsen. Men den lika arfsrätten barnen emellan kan endast något påskynda egendomens större fördelning inom Ståndet, utan att den i samma mån förorsakar minskning i hela Ståndets besittningar. Den kan blott bereda en öfverflyttning från den ena familjen till den andra, genom giftermål. Men just genom sådana förbindelser har Adeln, öfverhufvud taget, alltid mycket mera vunnit än förlorat, enär det icke lärer vara någon hemlighet, att rikare arftagerskor i de ofrälse stånden, särdeles Borgarständet, oftare blifvit gifta med adelsmän, än tvertom. De företräden till högre embeten och för öfrigt i sociala förhållanden, hvilka varit Adeln tillerkända af lagen eller allmänna tänkesättet, hafva varit orsaken dertill, och detta förhållande torde ännu ej på länge undergå någon fullkomlig förändring. Således harjag svårt att inse, hvad Adeln såsom stånd genom den föreslagna lagförändringen förlorar. Det eller det namnet kan visserligen komma att förlora något i betydenhet och glans, i samma mån som egendomen öfvergär till familjer med andra namn. Men hela ständets förmögenhet kommer dock sannolikt ej att mer än hittills förminskas genom giftermål utom Ståndet. Den aftagande fasta förmögenheten hos Ridderskapet och Adeln, hvilken genom officiella handlingar3är bevisad, måste hafva andra orsaker, då den redan nu, under den gällande olika arfsrälten, i så märklig grad eger rum. Dessa äro också icke svära alt upptäcka, ehuru det ej hör till närvarande ämne, att dem utveckla. Både inom Ridderskapet och Adeln, och af en eller annan talare inom detta stånd, har blifvit yrkadt, att Adeln skulle få behälla den olika giftorätten och olika arfsrätten, såsom en sig lagligen tillhörande rättighet. Derpå må svaras, att när samhällets ställning eller klarare insedda rältsgrunder tillstyrka en förändring i gällande lagar, det enskilda intresset måste underordnas det allmänna, så vida förbättringar någonsin skola kunna åstadkommas. Stode Adeln så alldeles afsöndrad från de andra samhällsklasserna, att med dem inga äktenskapsförbindelser, hvilka föranleda frågor om giftorätt och arfsrätt, inträffade, kunde frågan för Staten vara mera likgiltig, ehuru den i alla fall ej borde undandraga sig att skydda det svagare könets billiga anspråk mot det starkares. Men nu är detta icke händelsen. Aktenskap mellan adliga och ofrälse personer ingås beständigt, och omöjligt synes mig, alt uppfinna något fullt antagligt skäl, hvarföre den adliga svågern skall hafva större anspråk och rättigheter tillegendom med sin ofrälse hustru, än den ofrälse på sin sida har med sin adliga. Skulle det ock lyckats Ridderskapet och Adeln att få den olika arfrätten för sig bibehållen, ehuru den lika stadgades för alla andra samhällsklasser såsom gällande, så hade detta stånd derigenom endast så mycket mer afsöndrat sig från alla öfriga medborgare och ställt sig på en helt afskild linea, hvilket i en tid, dä frågan om Adelns umbärlighet såsom politisk institution blifvit väckt, säkert icke skulle bidraga att återvinna och befästa den ömsesidiga aktningen och förtroendet. Ett lagstadgande, som erkännes vara rättvist, synes utan inskränkning böra gälla ej blott för större delen, utan för hela folket. Aldraminst synes fråga kunna uppstå, att undertrycka Bondeståndets tydligen uttalade önskan, för att göra en konsession åt ett annat stånds fordran. Vore det en egentlig privilegii-fråga, så kunde och finge vigten af en protest från Adelns sida ej underkännas. Men frågan lär väl ej kunna anses annorlunda än såsom hörande till allmän lag, och då blir den genom tre stånds öfverensstämmande beslut på Ständernas sida afgjord. Det beror sedan på Konunnens vishet, alt gifva sitt bifall eller afslå föreslget. Hvad slutligen angår hindren för den föreslagna förändringens verkställande, till hvilka en reservant hänvisat, så synas de ej oöfyervinneliga. De äro i alla fall sådana, att de aldrig kunna minskas, och fördenskull icke blott nu, utan i hyarje kommande tidsmoment skulle ligga i vägen för lagens förändring. Det vigtigaste hinder ligger nemligen i den genom lagörändringen uppkommande rubbningen af rättsförhållanden, hvilka genom mångfaldiga öfverenskommelser och aftal, med afseende på nu gällande lag, blifvit bestämda. Men vådan af dessa rubbningar måste ständigt oförminskad qvarstå, ja, oupphörligt tillvexa i jemnbredd med de invecklingar, som en tillvexande folkmängd och derigenom uppkommande nya förhål