hela styrian af sin argumentation, utan det är i anseende till den andra, som rörer den lika giftooch arfsrättens inflytande på det sociala tillståndet och särdeles den ckonomiska sidan deraf, som de koncentrerat sin kraft. De föreställa sig nemligen, att de förändringar i allmänna förhållanden, hvilka genom rättens jemnande skulle uppkomma, vore så stora och nästan revolutionära, att de största vädor deraf skulle blifva omedelbara följder. Mig synes det ej vara så farligt. Man har redan erfarenhetens intyg derpå, att ej några omätliga rubbningar deraf föranledas. Förhålandet med Presteoch Borgareståndens lika arfsrätt, hvilken redan är gammal, är både upplysande och lugnande. Förhållandet med allmogen i Wärend, hvilket är vä särdt och af prof. Fries nyss på ett lofvande sätt skildradt, ådagalägger, att ingen synnerlig våda vore för Bondeståndet, om, i likhet med hvad derstädes eger rum, det som är naturlig rätt, äfven blefve erkändt för laglig rätt öfver hela landet. De förespeglade vådorna äro således mera den lössläppta inbillningens och den spetsfundiga tankens foster, än verklighetens. Jag vill dock försöka att upptaga och kortligen besvara ett par af de motskäl, som jag hört anföras. Ett af dessa åberopade skäl mot den lika arfsrättens införande är den ökade hemmansklyfning och den fara för obesutenhetens förökande, som deraf nödvändigt skall blifva följden. I Dalarne, der, enligt en föregående talares yttrande, hemmansklyfningen redan skall vara bragt till det yttersta, säges denna olyckiiga följd i synnerhet komma att inträffa. Men är hemmansklyfningen der redan bragt till det yttersta, så lär den väl ej kunna komma längre, och således synes mig faran just der böra vara minst. Man har påstått, att Sverges allmoge genom det olyckliga inflytande, som den lika arfsrätten skulle utöfva på dess besutenhet, snart skulle förvandlas till en enda massa af torpare, backstugusittare, och hvad det allt må heta. Då ingen, som påyrkar den lika arfsrättens stadgande, lärer med sin röst vilja befordra ett så olyckligt förhållande, så måste väl deras misstag ligga i brist på föreseende af den vådliga förändringens följder. Mcn hvar är vådan? Om dotter ärfver lika med son, så är väl sannt, att det för sonen blir svårare att utlösa systern ur den ärfda egendomen. Men hvarför är just också detta så nödvändigt? Om systern är gift, kan ju hennes man i stället utlösa brodern. Att deri skulle vara något särdeles ondt, kan jag icke inse. Brodern kan på samma sätt igenom gifte ha kommit i den ställning. att han kan utlösa systern, eller ock blifva egare af fastighet på annat håll, och således ersätta hvad han i fädernehemmanet förlorat. Om detta stadnar på fäderneeller mödernesidan, torde väl vara föga maktpåliggande. Om Nils Pehrsson eller Johan Olsson blir hemmanets cgare, kan ju vara likgiltigt. Det är icke här fråga om några aristokratiska namn, som skola bihehålla glans derigenom, att en viss besittning är med dem förenad. Om hemmanet ej kan bibehållas på endera sidan, utan måste försäljas till annan siägt, celler ytterligare delas meilan arfvingarne, så är detta ingalunda ett sådant menligt förhällange, som endast beror af den lika arfsrätten, utan eger äfven under nu gällande olika arfsrätt ofta rum. Det har sin grund i folkets tillvext, som ej medgifver det vara belåtet med samma antal hemmansdelar, som förr, och den stigande landsodlingen gör äfven en sådan ytterligare fördelning möj g, utan att svärigheterna-i samma mån ökas. Så länge den ej för mycket tilltager, och landet ej blir fördeladt i alltför små stycken, hvilka ej kunna föda sina odlare, säsom hände!sen är i Dalarne, är denna sönderstyckning ej skadlig. Tvärtom: den är till en viss grad nyttig och befordrar folkmängdens tillökning, i detsamma den ger förökade utvägar till bergning, ehuru det tillika måste medgifvas, att den hindrar större egendoms hopande på färre händer. Vådan för det egentliga Bondeståndets bestånd kommer i alla fall icke från det hållet, och faran att den fasta egendomen derigenom skulle gå ur Bondeståndets händer blir icke synnerligen större, än den redan nu är, då det är en uppdagad sanning, att intet af de andra Ständen inkräktar på Böndernas besittning af jordegendom, utan tvärtom Bönderna i jemnt. stigande på de andra Ståndens. Vore förhållandet verkligen sådant, att hemmansklyfningen under den nu gällande olika arfsrätten icke i någon så betydlig mån funnes, att den kunde väcka farhågor, men deremot nödvändigt måste bli en omedelbar följd af den lika arfsrättens införande, då vore det en loflig varsamhet, att besinna sig väl, innan man röstade för den sednare, äfyen om den naturliga rättvisan tycktes aldrig så mycket tala derför. Men man jenmföre det nuvarande förhållandet i Wärend med det i Dalarne. Det är ott praktiskt bevis, är ett bland de otvetydiga. Man har anfört såsom ett skäl för den lika arfsrätten hos Presteoch Borgareständen, att der behöfver större kostnad användas på sönernes, än döttrarnes uppfostran, och att då de derigenom sättas bättre i stånd att bereda sin framtida bergning, samt redan uttagit en större lott i boet, det vore billigt, att döttrarne af det återstående fingo dela lika stor lott, hvilket allt icke skulle gälla om Bondeståndet. Se, det kan då också kallas ett skäl! Skada blott, att det synes dels för mycket sökt, dels orättvist. Jag lemnar derhär, huruvida det icke ofta nog inträffar, att döttrarnes uppfostran kostar lika så mycket, som sönernas. Men i alla fall: är det endast Presteoch Borgare-sonen, som får och bör få en mera vårdad celler, hvilket merendels är detsamma, en dyrare uppfostran, än döttrarne? Inträffar icke detta redan nu mängen gång hos Bondeständet, och bör det icke allmännare inträffa, i samma mån, som detta Stånd erhåller den öfvertygelse, att det behöfver utvidgade kunskaper, äfven för att rätt sköta de yrken och arbeten, som ligga detsamma närmast? Då detta Stånd sträfvar efter större deltagande i representationen, måste det ock tillika sträfva efter större insigter, hvilka äro ett oeftergifligt vilkor för representationskallets uppliysta och oberoende utöfning? En vidsträcktare undervisning blir således