melse, enligt de af naturen förlänta olika krafter ji och derigenom anvisatle olika ändamåla, samt att arfl: är att betrakta såsom medel till uppfyllande af nyal: pligter. Vill man dermed bevisa, att då manneni:s har de större krafterna och fått sig anvisade de vigtigare syftcmålen, han behöfver betydligare hjelp-l4 medel för att uppfylla sin bestämmelse, så synes mig i detta bevisa allt för mycket. Det skulle lätteligen,ls om ämnet utföres till punkt, kunna leda derhän, att!q mannen behöfde allt, och att intet arf för qvinnan: vore rällsenligt. Nå väl. Från en sådan utgängs-i punkt har denna fråga i verkligheten också utveck-!f iat sig till den punkt på hvilken den nu står. Jags fruktar dock, att det ursprungligen icke varit annatl! än den starkeres rätt, som gjort sig gällande, ochi: nu vill försvara, hvad bäfden sanctionerat. I äldstal! tider var qvinnars ställning hos de flesta folk djuptj: underordnad mannens. Kristendomen och den kul-l tur, som derur haft sitt ursprung, har småningom li: ändrat detta förhållande, likasom den i allmänhet : yrkat menskornas jemiikhet och skyddat den svaga-l. res rält mot den starkares anspråk. Att detta ejl! skett och cj kunnat ske i verkligheten på engång, il ett enda ögon c, är Jält insedt. Men att beropal sig på en hundraårig erfarenhet, såsom motskäl mot fordringar på en rättighet, hvilken just erfarenheten i visat hafva närmat sig mer och mer till ett allmännare erkännande, lär väl alltid bli en svag argumentation. Sedan allas jemlikhet inför lagen, denna ! likhet i rättigheter, gjort sig gällande i vetenskapen,. bör den ock blifva gällande i lifvet. Då synes ett å betydande undantag i afseende på hustruns rätticheter i förhällande till mannens vara en tydlig orättvisa. Kristendomen har sagt, att de skola varal. ett och dela ljuft och ledt. Detta kan väl ej betyda, att mannen fär taga den större lotten i det ena,l och lemna hustrun den drygare i det andra. Beror kanske den olikhet i rättigheter i afseende på ge-l mensam egendom, hvilken man ännu vill försvara, derpå, att hustruns pligter i afsecnde på hushållet och barnens uppfostran äro lättare och mindre vigtiga, eller alt hennes behof äro mindre? Menar man med lättare endast, att de fordra ringare fysisk kraft och ansträngning, så kan detta till större delen medgifvas. Likväl får icke. glömmas, att just hos den talrikaste klassen i samhället, den som har de tyngsta arbetena, nemligen allmogen, delar qvinnan ofta den tyngsta mödan lika med mannen: hon kör plogen och för lien, lika väl som han. Men om också hustruns egentliga verkningskrets innefattar mindre fysisk ansträngning, samt tillika är trängre och mindre bemärkt, så är den derföre hvarken lättare eller mindre maktpåliggande, än mannens. Ben fordrar oupphbörliga omsorger, ständig .omtanka och vaksamhet, oräkneliga bekymmer och sorger, visserligen icke lättare eiler ringare derföre att de äro obemärkta, oftast så mycket djupare tryckande, derföre att de mäste utöfvas eller bäras i tysthet. Och vigten sedan? År det icke hustrun, som genom sin flit, ordentiighet och sparsamhet bereder och stadgar husets välstånd, genom sin ömma vård och stilla dygder befordrar husets trefnsd och förelyser dess innevånare? Genom sin moderliga omsorg hufvudIsakligen besörjer första, merendels också besvärligaste och bekxymmerfullaste delen af barnens upptostran? Och slutligen behofvet: på hvilkendera sidan kan det antagas vara större, när äktenskapet upplöses? På enklingens, som, i fall han något duger, har hela verlden öppen för sin verksamhet? Eller på enkans, som, stängd inom en trång krets, hjelplös och öfvergifyven, ofta ej har annat biträde, än den bittraste sorg och försakelse? Svaret bör ej blifva svårt. Detta i allmänhet om grunden för den lika giftorätten. Nu äfven några få ord om den lika arfsrätten. Hvar skall man finna mera naturlig jemlikhet, än mellan barn af samma föräldrar? Hafva de icke naturliga anspråk på lika kärlek? Och denna lika kärlek, får den endast uttala sig i bjertliga ord, eller endast uttrycka sig i tecken af ömhet? Har den icke ett ännu vigtigare och varaktigare sätt att ådsgalägga sin värma och kraft, genom den trogna omsorgen om barnens uppfostran? Hvarföre skulle den då icke få sträcka denna omsorg om barnens framtid än vidare genom att mellan dem lika fördela de !ekamliga medlen för deras fortkomst och ekonomiska välstånd? Hvad i detta afseende erkännes vara ett behof för sonen, lär vara det i lika, om ej högre grad för dottern, som alltid blifver mera beroende. Också måste hos allmogen föräldrakärleken genom bestämdt förordnande göra den lika fördelning, som lagen är nog obillig att ej föreskrifva. När föräldrar tänka på barnens framtid, kan det cj undfalla dem, att döttrarnes öde i allmänhet blir mera hårdt och fullt af försakelse, om de ej få hela den af naturen för sig bestämda verkningskrets öppnad genom ett lyckligt äktenskap. Visserligen är rätta grunden derföre ej att söka i en större eller mindre förmögenhet. Men emellertid är nu verldens gång sådan, att förmögenheten -har ett ganska betydligt inflytande på äktenskaps ingående, ehuru ej egentligen på deras lycka eller olycka. Mången flicka skulle ej gå ogift, om hon egde förmögenhet, och den jemnare fördelningen deraf, genom batnens lika arfsrätt, skulle kanske befordra månget äktenskap, och således hafva ett stort inflytande på qvinnokönets ställning i samhället och på det sedliga tillståndet. Mången far och mor inger detta och söker genom särskildt förordnande rätta, hvad lagen felat. Vore det då ej bättre, om lagstiftaren erkände detta och gjorde det, som nu är undantag, till hvad det sträfvar att blifva och bör blifva: tilll rege:? Detta ämne är så rikt, att det fordrade mycli ket utförligare utveckling, om det skulle betraktas på alla sidor. Alen då det förut blifvit grundligen: afhandladt af I:gkommitten och tvänne riksdagars Legutskolt, har jag ansett mig böra inskränka min framställning till dessa få anmärkningar. Jag kan ytterligare stödja mig vid början af professor Friesl!! nyss afgifna yttrande, der han så varmt förordade qvinnans rättigheter, ehuru slutliga resultatet ingalunda syntes svara mot denna vaekra begynnelse. Bet är Jikvä! icke så egentligen i afseende på den TT T0ö