ls Rom, och en sträng disciplin hade lagt band på hans ungdomliga önskningar och sträfvanden. En af hans slägtingar, som var en ganska vigtig person, ty han innehade hos hans helighet påfver en camericres — det vill säga en kammartjenares post — 108 honom slutligen ur celler, emedan de helige fiderne icke hos honom sporde ringaste kallelse till klosterlefnaden, och snar! bekläddes ban med hedersposten af pålvelig lifgardist och kände sig lycklig medden befjädrade hatten och med hillebarden i handen. Men när Napoleons käcka hand vågade antasta sjelfva kyrkans öfverhuvud, när hans vågsamma härar, hans heroiske paladiner och hans teffelrunds lika tappre som artige riddare segerrikt beträdde äfven den klassiska jorden, då lockades den fåfinge, ärelystne Alessandro af desse det nya tidehvafvets Rolanders och Lanceloters glans och iriumferande ord. Man undandrog sig sin gamle välgörares uppsigt och utbytte sin fromma vakttjenst mot fältligret. Den uppfostran han i klostret erhållit, hans vackra utseende och personliga företiäden, men framför allt hans tapperhet i slagen vid Smolensk och vidt Moskwa och under de skymfliga dagarne vid Kaluga och Smorgonie, der han hade föktat i den käcke, romantiskt ridderlice Murcts närhet, hade tillvunnit konom utmärkelse. Knappast bunnen till manliga år, hade han redan den lyckan, att som kapten vid ett af de skönaste kejserliga regementen begynna en ny segerflygt med den guldfjädrade örnen; men älven den smärten, att snart erfara huru lyckan trolöst vände sin stora gunstling ryggen, för au söka sig andra älsklingar.