Aftonbladet – 14 mars 1845, sida 1

Flickan skakade på hufvudet och fattade i den för henne välbekanta klocksträngen. Klart klinsade klockan öfver hela huset och snart hörde man steg, som närmade sig till dörren. En do! stämma frågade hvem det var som ringde, och då den unga bondflickan sagt sitt namn, frånskötos riglarne och en gammal man med snöhvitt hår visade sig på tröskeln, bärande ett ljus i handen. — Hvad kan hitlföra dig så sent, Gertrud? ... Har fader Schlick sändt dig hit med onda tidningar? frågade den utträdande gubben. Men di ban varseblef den främmande officern, tog han al bestörtning några steg tillbaka. Snart hemtade ban sig dock och gick ånyo fram, i tanka att tillstänga dörren, i hvilket förehafvande han dock blef hindrad af italienarens inträde; ty denne hade samlat sina sista krafter, för att helt och hållet uppskjuta dörren, undantränga gubben och praktisera sig in i den rymliga förstugan. — Var då icke en barbar! utropade han och det på sitt modersmål. Unna den döende en hvilobädd .... Anmäl mig genast hos din signora; säkert skall. hon vara mera kristligt sinnad än du, gamla stenhjerta! Orden cch tonen kommo den gamle tjenaren att studsa. Med uppspärrade ögon stirrade han nu på den främmandes dödsbleka ansigte, men med fasa såg han, i och med detsamma, den ange krigarens svarta, glödande ögon tillsluta sig, såg den högväxte mannen vackla, tumla och under skramlet af hela sin vapenrustning störta omkull på stengolfvet. — Han dör! .... men det är icke jag som nördat honom! .... skrek den unga flickan, fly