Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 1

derföre sitt beslut, störtade emot flickan, knuffade den skrikande för sig in i hyddan och slog dörren i lås. j -— Tyst, tyst! för Guds heliga moders skull! ropade. italienaren, i det han kastade ifrån sig happsäcken och gjorde en hotande åtbörd åt den förskräckta flickan. — Förbarmande! jemrade. hon, dödsblek, och sjönk på knä. Icke rår jag för att far och dränsarne gått ut på fransosjagtOfficern satte sig på en träbänk, som stod honom nära, ty hans mattighet hade nu tagit helt och hållet öfverhanden. — Stig upp, kära barn, sade han, i det han gjorde sin röst så mild som möjligt. Det är icke du, som behöfver mitt förbarmande, utan jag ditt. Om du har en bror eller en fästman bland din konungs trupper, så tänk på dem; tänk att de kunde vara särade, flyende, i brist af all mensklig hjelp, liksom jag nu är, och att Gud kanhända i sin nåd måtte föra dem, just i denna stund, till någon god varelse, som kunde rädda dem. Flickan såg förvånad på honom och uppreste sig långsamt. Skulle jag kunna rädda honom? frågade hon. Och sårad är han?... ja, sannerligen; blodet strömmar ju öfver hans kind och han, är så blek, som om han låge i sin svepning. — Gil mig .en dryck vatten och det genast, ty det är som om döden fattade: mig och ville rycka mig ned-till dina fötter, stammade krigsmannen, 1 det han mot väggen stödde sitt svindlande hufvud. d Flickan sprang genast i vrån efter en kruka vatten, och medan den unga Italienaren drack, framtog hon ur skåpet ctt matfat och en vin