Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 1

ket. Men då. var också den trogne olyckskamratens, kraft bruten; han störtade och slungade, i fallet, sin ryttare flera alnar derifrån. Då denne reste. sig . upp, såg han sin trogne häst, sin älskling, kämpa med döden — och inga uppmuntrande -smekord. förmådde gjuta nytt lif och ny kraft i det arma djurets stelnande lemmar. Poveretto Corsare! utropade ryttaren sorgset. Infelice; Alessandro! tillade han, suckande, under det han från den döde hästens rygg löstog sin lilla kappsäck och lät sina blickar sväfva kring nejden, dervid erfarande samma sorgliga känsla, som den skeppsbrutne, då han råkat släppa ur händerna den planka, hvarvid han fästade sin sista förhoppning om. räddning. Icke vid randen al en skog befann sig den unge krigaren, såsom han bade hoppats, utan helt nära en by, hvars kojor han såg skymta i mörkret, och hans fall från hästen hade slungat honom ända till dörren af den närmast belägna, Innan. han ännu, hunnit öfverlägga hvad han skulle företaga, hörde han en dörr knarra och en qvinnostämma ropade utit: — Är ni då ändtligen här, far? ... Och hur kunde ni lemna mig allena här, ända intill sent på aftonen? ..., Och säkert har ni ändå icke åtkommit något af bagaget, ej heller dödat någon enda fransman. Den unge italienarens skarpa blick uppfattade genast, att deny;talande var en ung, smärt flicka; vid. skenet. af; den på spiseln flammande elden, som lyste genom. den öppna dörren, såg han att platsen utanför hyddan var alldeles tom. Som han var mäktig det tyska språket, häde ordet allena icke undfallit honom. MHastigt fattade han