Aftonbladet – 13 mars 1845, sida 1

ning, råkat ut för en hop rasande bönder, hvil kas liar och högafflar bibringat hans trogne häs månget sår. Nu ströfvade han, allt mera för tviflad, omkring i den öfverhandtagande skym ningen, ständigt lyssnande efter en räddande fält signal, som skulle förkunna honom närheten a hans krigskamrater. Som han dock ingenting hörde, fortsatte han, på vinst och förlust, sir lykt genom den obekanta trakten. Höstvinden susade öfver de afslagna fälten och castade den svarta hästsvans, som han bar på njelmen, för ögonen på honom, men svalkade ock såmedelst hans åf svett öfversköljda ansigte Hastigt tyckte han sig förnimma krigstoner på cke så långt afstånd, hvarvid han, lifvad af ett bedrägligt hopp, höll in sin flämtande häst, föl utt bättre kunna lyssna. Men med fasa urskilj le han då, mellan den susande höstvindens ilar le nordiska krigarehordernas vilda fältskri, ocl det just nu, då han trott sig vara långt bort: rån fienden. Skonslöst tryckte han då sporrar ne i det arma djurets sidor och trafvade äfver ikern fram emot de på andra sidan skymtande föremålen, som han trodde vara de främsta trä den af en skyddande skog. Men då han hunnit slutet af fältet, hejdade: hans lopp af ett bredt, djupt dike och hans spejanr de öga såg hvarken något slut på detsamma. eller någon bro, som ledde deröfver. Beslutsam nödgade han då sin häst till ett djerft språng hvarvid denne ingalunda var ovan, ehuru :har nu hade föga kraft att göra ett sådant. Samlan de sin sista styka, gjorde det arma djuret en an strängning och i samma ögonblick var ryttarer n0g lycklig att finna sig på motsatta sidan af di