sot mera otydlig, och han invecklar sig stundom i motsägelser. Han söker göra troligt att de båda slutligen kommit på den tanken, att tillsammans göra ända på sina dagar. De hade, 1 sådan sinnesstämning en dag, arm i arm gjort en vandring till la Mörgue (bårhuset), att der betrakta någr: för tillfället utsatta lik. Ett ibland dessa skull hafva tillhört en person, som dött af kolos. Då hade dervid gjort den reflexion, att det ej måtte vara så svårt att dö af os, och beslutat att p detta sätt taga lifvet af sig. Coelina hade i så dan afsigt gått att köpa kol, samt tillika hemta git mat och en butelj bränvin. De hade nu gjor ett kraltigt mål och dervid flitigt anlitat flaskan för att hemta mod till gerningen. Sedan de ätit hade Coelina först lagt sig, och i det berusad tillstånd, hvaruti hon var, hade hon nu fått et nervanfall med konvulsioner. Häpen häröfver och då han såg att det gick långsamt för henn att dö, hade Chevreuil slutligen smält beck, ut bredt det på ett kläde, och dermed täckt henne ansigte, samt såmedelst qväft henne. Hon had dervid i dödskampen upprest sig, men han had med handen nedhållit henne mot sängen, och hor hade kort derefter upphört att röra sig. Nu för skräckt öfver hvad som skett, hade Chevreuil sak nat mod att sjelf fullgöra sjellmordet i hvad ho nom angick, utan till sist, förtviflad öfver sit dåd, gått att gifva sig i rättvisans händer. Vittnesförhören upplysa vissa omstandigheter hvilka strida mot dessa den anklagades bekän nelser. Så voro till exempel kolen icke ens på tände: Chevreuil hade, oaktadt han redan egd ett tillräckligt förråd beck för sitt arbete, dage före gerningen hemköpt en större qvantitet äl vanligt. — Ett vittne har hört Coelina en gan; säga: Du må döda mig, men till dess blir ja; qvar,. — Flere vittnen intyga, att Coelina städs varit glad och lefnadslustig, och aldrig gilvit tec ken fill någon önskan att ända sitt lif, hvilke deremot varit fallet med Chevreuil, som alltic