wemvist, fem trappor upp vid Marais-gatan, och ann der, till sin fasa, i sängen liket af en qvina, hvars ansigte var helt och hållet betäckt med on beckmask. Vid den ransakning, som derefter :anställdes med den arresterade, uppgaf Chevreuil: att han någon tid förut gjort bekantskap med Coelina Bronne och för henne fattat en öm tillgifvenhet. Slutligen hade hon, med anledning deraf, flyttat hem till honom, och de hade någon tid lefvat sanska väl med hvarandra. Han, som alltid varit af ett tungt lynne, hade på lediga stunder egnat sig åt läsning af poetiska arbeten, och äfven ibland sjelf försökt sig i egna dikter, hvaruti äfven Coelina deltagit; och deras sammanlefnad hade genom dessa gemensamma öfningar blifvit ännu intimare. Några stycken af dessa kompositioner, tillvaratagne vid visitationen, framvisades nu vid domstolen. — Emellanåt hade Chevreuil för öfrigt arbetat flitigt, och såmedelst förtjenat tillräckligt för sina små behof, och att dermed betäcka sin andel i det gemensamma hushållet. Men Coelina, af ett glädtigt och lättsinnigt lynne, mera fallen för nöjen och munterhet än arbete, förtjenade ej fyllnaden. En oundviklig följd häraf blef, att brist och armod efter hånd började låta känna sig i deras boning. Snart saknades bröd, och för att skaffa det nödvändigaste, började Coelina bära husets effekter till assistanseri. Dessa bekymmer ökade hans tungsinthet, och väckte hos honom önskan att blifva henne qvitt. Tröstlös öfver det tilltagande eländet, uppmanar han Coelina att också å sin sida bjuda till att arbeta, men förgäfves. Förgäfves fordrar han att hon må lemna honom, och erbjuder henne det sista femfrancs-stycke han har gvar. Hon afslår allt med skämt, och förblindad af sin: lättsinnighet, svarar hon blott: jag är en gång här; jag finner mig väl med dig; du må döda mig; men intill dess blir jag qvart Ner Här börjas Chevreutls bekännelse att blifva nå