Aftonbladet – 12 mars 1845, sida 1

dade åtgärd, att dessa bolag skola sätta in i riksbanken en viss kassa metalliskt mynt, och ett visst belopp säkerhetshandlingar, samt derföre ega rätt att utfärda anvisningar på riksbanken genom blanketter, erhållna af banken och garanterade af banken. Han ville äfven lägga ännu en kontroll uppå dem, utom den ränta af tre procent å det belopp af deras assignationer, som riksbanken inlöst, hvilken herr Nordenankar ansett utgöra den enda väsendtliga skillnaden af friherre Raabs förslag emot nu varande förhållandet. Man skulle till exempel kunna föreskrifva, att så snart ett sådant belopp af deras utelöpande sedlar eller assignationer, som öfverstege en viss proportion till den insatta fonden i banken der hade blifvit anmäldt till inlösen, bankerne skulle blifva förlustiga sina privilegier. Genom åtskilliga sådana restriktioner skulle man kunna förhindra dem att röra sig vidsträcktare, än som näringarnes behof i den landsort, der de drefvo sin rörelse, erfordrade. — Men om deremot privatbankerne tillåtes, att fortfarande utgifva egna tryckta eiler graverade kreditsedlar, önskade tal. att ett bestämdt maximum mätte blifva stadgadt, utöfver hvilket alla i riket varande enskilda bankbolag icke skulle ega rätt att utfärda kreditsedlar. Inom Bankoutskottet hade något sådant varit åsyftadt, och herr Skogman i sin motion föreslagit 7 millioner såsom detta maximum. Tal. ansåg af yttersta vigt, och af högsta behof påkalladt, att man antingen i denna lag, eller, om man icke skulle anse den för ett passande ställe, i bankolagen af den 4 Mars 48530, införer ett sådant bestämdt stadgande, som derigenom, att det blifver lag, ställdes under både Konungs och Ständers gemensamma garanti. Han erkände nemligen den stora nytta som privatbankerna medfört, men trodde, att det icke desto mindre var ett stort fel, att de fingo utsläppa 6 millioner på en gång genast vid sin uppkomst,! straxt efter realisationens införande, ochjskulle man nu icke genom något slags ovilkorligt bindande lågbud hindra dessa banker, att obegränsadt kunna vidga deras sedelrörelse, så fruktade tal., att uti en framtid alla de olägenheter skulle kunna på nytt inträffa, som för fem å tio år tillbaka uppkommo, och som kraftigt hafva medverkat till den nu rådande financiella krisen. Denna äsigt anhöll tal. måtte få åtfölja äterremissen till Bankoutskottet. Friherre CEDERSTRÖM, JACOB: Det har varit ett oblidt öde, som vållat att Bankoutskottet, vid behandlingen af finansfrågorna under denna riksdag, styckevis framkommit med frågor, som icke med något slags hopp om ett förnuftigt afgörande kunna företagas annat än i ett sammanhang. Sålunda kommer äfven nu detta betänkande om cn lag för privatbankerna innan vi ännu fätt Bankoutskottets svar på de anmärkningar, som blifvit gjorda vid des finansreglering. För min del får jag förklara, att jag icke nu om detta lagförslag vill besluta någonting annat än återremiss, ehuru jag skulle velat rent förkasta det och förständiga Bankooch Lagutskotten, att sammanträda för att uppgöra en på andra grunder stödd privatbanklagstiftning; men då denna en gång icke nu lärer vara möjlig, så förenar jag mig med dem, som begärt återremiss af betänkandet. Att utplocka några S8 ur detta förslag och insätta andra i stället, eller att bifalla några och afslå andra, skulle endast tjena till att sönderrycka sammanhanget i författningen. Innan en sådan lag kan stiftas, mäste riksbanken vara ordnad, och Ständerna hafva pröfvat, huruvida banken kan öfvertaga de nuvarande privatbankernas rörelse, utan menligt inflytande på riksbankens ställning, och vid sådant förhållande icke längre tillåta enskilda bolag att när som heldst skapa kriser i samhället, och föranleda en stagnation i allmänna rörelsen, som för hvarje dag måhända skadar landet för flera millioners värde, eller de millioner samfäldt hvarmed de röra sig. Här har blifvit ganska riktigt anmärkt af herr Stråle, att detta förslag innefattar detaljer, som stå i strid med. så väl grundlag som allmän civillag, hvilket allt hade bort vara skiljdt från det som är af rent ekonomisk natur, då man nu i stället sammanblandat hvad Ständerna allena tillkommit att afgöra och hvad som tillhörer Konung och Ständer gemensamt. Herr Nordenankar har i sitt yttrande rörande experimenterandet i kreditrörelsen, deruti privatbankrörelsen utgör en del, yttrat att den borde vara ställd under garantien af allmän civillag. Nå väl; men då måste man också erkänna, att som dennal! lag kallas allmän, så skall den också gälla för alla, bäde enskilda och enskilda samlade i bolag. Om vissa bolag genom en speciell lagstiftning ställas i andra förhållanden, så är lagen för dem monopolisk, och saknar de grunder, som i hvarje bildadt samhälle en gång för alla blifvit kända och erkända. Det är således klart, att om dessa privatbanker skola tilläggas rättigheter i afseende på gifna lån, som äro af annan beskafienhet, än den alimänna lagen tillägger enskilda, så är den allmänna lagens allmänliga tillämpning i detta fall undertryckt. Man har invändt, att riksbanken likaledes fått en sådan rättighet, som icke medgifves enskilda, nemligen den, att beräkna en straffränta i händelse lånet icke inom utsatt tid inbetalas; men för det att man en gång förut handlat oriktigt, så är icke derföre grundsatsen försvunnen. Friherre Raab har föreslagit ett improviseradtlag-: förslag i stället för det af de sammansatta Utskotten uppgjorda; men jag tviflar på, att Ridd. och Adeln, med någon slags betänksamhet af följderna, nu lärer kunna taga detta förslag under öfvervägande på annat sätt, än att låta det ätfölja återremissen till Utskottet. Jag vill ytterligare fästa uppmärksamheten derpå, att något afslag å vissa momenter i detta förslag och återremiss af andra skulle ovillkorligen medföra ett svårt trassel inom Utskottet vid en förnyad handläggning af denna fråga, emedan Utskottet då vore förhindradt att rätta den ena punkten efter den andra. Här har blifvit af en ledamot yttradt, att stabilitet är nödvändig i afseende på den financiella lagstiftningen, och detta tyckes vilja vinna burskap vid denna riksdag. , mine herrar, den der så kallade fixiteten är i afseende på begreppen ett erkändt bevis på galenskap, och i afseende på lagstiftningen bevisar den en ytterst inskränkt förmåga att uppskatta samhället; ty så länge tiden går framåt, så måste vi följa, eller ock blifva vi efter och förlara alla da fösdalar vi kunnat vinna mutan aft LL