ett sådant erkännande uttryckas i Ständernas skrifvelse till Konungen, så att man icke syntes vilja inkräkta något på Konungens räitigheter. I anledning af hvad en talare nämnt om 4824 års författning, får jag ytterligare upprepa, att densamma ingalunda afsäg sådana bolag, hvilka, såsom privatbankerna sedermera. gjorde, skulle få utgifva egna sedlar, utan den afsåg bildande af så kallade bankirbolag, som endast skul:c röra sig måd rikets mynt.! Ett bevis derpå finner man deruti, att då Ystads bank först stiftades, så omtaltes alldeles icke att den skulle utgifva några sedlar, utan dess utgifna papper kallades depositionsbevis, på grund af lagens stadgande om förtrodt gods eller inlagsfä, ehuru dermed i sjelfva verket icke afses penningar, utan sådant gods som skall återfäs. Det var först sedermera, som man började kalla dem kredits2dlar. Sedan nu tvenne Riksstånd beslutat, att privatbankerna icke skola hafva rättighet att utgifva sedlar, synes det som man i ställe afsäge, att riksbanken skulle komma att förlägga privatbankerna. Jag delar visserligen icke den farhåga, som mången haft i afseende på förhällandet emellan silfverfonden och de utelöpande sedlarne, hvilket man velat hafva bestämdt fastställdt. Jag har tvertom för min del alltid trott, att det beror på ställningen i landet och förtroendet till banken, huru längt sedelutgifningen kan utsträckas i förhållande till den metall:ska fonden. Det är nemligen kredit som erfordras: för att utöfva kreditrörelse, och vore förhållandet sådant, att man icke trodde på bankens förmåga att inlösa sina sedlar, så skulle de ovilkorligen alla genast blifva invexlade, eller banken vara nödsakad att hålla en metallisk fond fullt motsvarande de utelöpande -sedlarne; men genom det att man vet, att banken kan realisera sina sedlar, är det som man blir nöjd med att emottaga dem, och man frågar då mindre efter silfverfondens storlek. Detta har varit min tanke, säger jag; men emedlertid kan man icke neka, att icke deh minskning, som egt rum i den Teella fonden, har verkat ofördelaktigt på opinionen i Jandet och stört förtroendet till banken. Att nu ytterligare öka sedelstocken med en så stor summa, som fordras för att förlägga privatbankerna, utan att öka bankens reclla valuta, synes mig icke klokt. Jag har redan förut i ett anförande, som jag inlemnade då Bankoutskottets betänkande om utlåningen förevar, yttrat huru jag trodde, att bankens reela fond skulle kunna på ett lämpligt sätt förstärkas. Förslaget, att öfverflytta bankens diskontrörelse på riksgäldskontoret, föranledde mig nemligen, att eftersinna huruvida :icke, såsom förut skett i Sverige, en riksdiskont skulle kunna bildas, deruti enskilda aktieegare insatte sina kapitaler i silfver. På detta sätt skulle hela bankofonden blifva reel, ty en del hade banken fått i silfver, och för den öfriga hade den aktier i rtiksdiskonten, Hvilka, om det hehöfdes, kunde hyad dag som håldst försäljas. Genom en sålunda förstärkt: fond kunde banken blifva satt i tillfälle:att: äfven :förlägga. privatbankerna. Det är naturligt, att noggranna kalkyler måste göras innan man vidtoge en säden åtgärd; men för min del tror jag, att man genom sedels:ockens ökande utan motsvarande valuta skulle väcka farhågor om vexlingens fortgång, och derigenom kanske skada krediten och den allmänna rörelsen i landet vida mera än genom privatbankernas indragning. Jag anser det derföre nödigt, att Bankoutskottet noga bör öfverväga alla dessa förhållanden, . innan Riksstånden fatta beslut i fråga om privatbankerna. Hr GRIPENSTEDT: Mina åsigter angående de bestämmelser, som böra vidtagas för att reglera våra närvarande privatbanker, utgå alla från den grundsats, att någon indragning af dem, utan fullt möotsvarande ersättning, hvarken bör ciler kan verkställas, och jag är lifligt öfvertygad, att om man i denna sak går brådstörtadt och oförsigtigt till väga, så skall man innan kort, efter tusentals olyckor, bittert ångra sin öfverilning och sitt vankelmod vid detta vigtiga ämnes behandling. Men icke må mån derföre tro, att jag obetingadt gillar det skick, hvaruti privatbankerna för närvarande befinna sig. Utan tvifvel har man mot dem åtskilliga befogade anmärkningar att göra, lika såväl som det har gjorts dem ganska många orättvisa. Man har sagt, att de hafva uppmuntrat slöseri och inledt till okloka företag. Detta är visserligen till en del sannt; men om man detta afseende jemnför deras verkningar med riksliskonten, så tror jag att resultatet utfaller ännu mindre gynnsamt för den sednare, som likafullt florerar i fred och ro. Man har vidare sagt, att Uc rycka på bankens.silfyerfond och sålunda äfyventyra :ealisationens bestånd. Detta är visserligen också iktigt; men om icke deras sedelmassa funnes, så måte den ersättas af en motsvarande förökning afriksvankssedlar, och då är det ju tydligt, att denna del Sf landets rörelsekapital, som cj kan undvaras, lika ler mera direkt också skulle trycka på bankens ilfverfond. Man kan invända, att privatbankerna iafva särskilda direktioner och skulle sålunda genori