SlUlild tjUulsval, I HEdilvv Ve fr lossnar en beter a Vördsamt Memorial! Jag anser ingenting vara vunnet med den lagförändrirg Utskottet föreslagit uti 7 kap. 3 8 UtsökningsBalken; och upphäfvandet af Kongl. Förordningen den 9 Maj 41835, angående hvad som iakuagas bör vid handel om lösören. Enligt do motiver Utskottet antydt. till följd af 1 kap. HandelsBa!ken, alt ingen kan hindras köpa eller sälja lösören och !åta dem qvarstå i säljarens vård, utan det skulle innebära en inskränkning i den frihet hvar och en bör ega, att efter behag förfara med sin egendom, gifver mig anJedning til! den tro, att hädanefter som hittills så beskaffade lösörekör komma att pågå, och det uti mera hemlighet och med mindre bekostnad, än som nu, då pantförskrifningen inför domstolar varit ett vilkor att förete, så vida köpet skall egt gällande kraft. Jag vill anföra såsom exempel, huru det kan tillgå. Den, som kommer i obestånd, hafver en vän, som eger förmögenhet; denne, för att hjelpa sin slägtinge eller granne, går i borgen, eller försträcker honom penningar — hvaremot den förstnämnde öfverlåter till den sednare sin lösegendom genom sluten afhandling i 2:ne viltnens närvaro, hvilka kunna bestyrka handelns riktighet när så påkallas; och imedlertid sitter säljaren, innehafvare af godset, med köparens tillåtelse, och kan såmedelst ega krediten till godo hos andra en längre tid bortåt, tills i laga väg desso, som försträckt honom penningar ciler varor, komma att vilja söka sitt ut; då först röjes bedrägeriet. Och hvad blir följden, annat än det, att desse, som icke vetat utaf den förborgade afvandlingen, gå helt och hållet: mista om sine fordringar, fastän, efter Utskottets Lagförslag, det är tillåtet att få utmätning och godset i förvar satt, intilldess öfver anspråket dömdt varder,så behåller likväl den som först köpt bafver egendomen. Hvad i annat afseende den af Utskottet föreslagna Jlagförändring i 7 kap. 3 8 UtsökningsBalken rörer, så är, efter milt förmenande, denna förändring icke lämplig att antaga. — Nuvarande lagrum lyder så, att då tvist uppstår, om det, som undantagas bör, konungens befallningshafvande , då skall, der skäl till jäf äro, få visa saken till domaren, och imedlertid sätta godset i qvarstad. Men deremot Utskottets Lagförslag tillåter icke allenast utmätning ä annan mans gods, som finnes i gäldenärs bo, om sökandens rätt dertill icke är ostridig , utan äfven ålägger egaren till godset, att inom tre månader efter utmätning, vid talans förlust, hafva sin vederpart iöstämd till vederbörlig domstol. Denna lagförändring blef åtminstone icke på min hemort nyttig, der fattigdomen är så rådande, att mången hvarken har fä eller säd, utan på god tro undfår andras kreatur att begagna mot lega, och korn och potäter till utsäde mot hälften af den blifvande skörden. — Skulle då, som oftast händer, utmätning komma att ske hos en, som på ofvannämnde sätt kan innehafva annans egendom, och en exekutiongbetjent, som icke behöfrver att tro uppgifvarens rätt till sin egendom , utan domstolens pröfning och edgäng derförinnan icke anse egarens rätt till sin egendom vara ostridig; — ochtytterligare, för att kunna rädda sin egendom i så fatta omständigheter för undergång och från försäljning, så fordras, enligt 2 och 3 SS af Utskottets Lagförslag, att ställa full borgen till konungens befallningshafvande, innan man får lyfta sin egen vara. Af dessa nu anförda skäl kan jag icke annat finna, än den lag vi ega i denna del är mera rättsenlig, än de förändringar Utskottet föreslagit; helst de ifrågavarande missbruken af lösöreköp härigenom icke kunna förekommas. Och för den skull vidblifver jag den mening, som jag förut i detta ämne uttalat, att afhandlingar om köp af lösegendom, som qvarblifver i säljarens vård, bör, om deskola vara gällande, ingifvas i stad till vederbörligt forurh och på landet till häradsrätt, hvarefter vederbörande domare-embetsmyndigheter, i stad genom tidningar, och på landet i häradets kyrkor, låter kungöra, att en så beskaffad afhandling är ingifven, med tillägg för häradsrätt, att om säljarens affärer pröfvas vara vidsträcktare än inom häradet, förhållandet om afhandlingen då i tidningarne låta införa. — Men om det skall blifva ändamålsenligt att kunna förekomma missbruket af lösöreförsäljning, som qvarstår i säljarens vård, och bruket deraf den redlige säljaren icke vara betaget, som intet eger annan säkerhet alt ställa sin debitor, än sin lösegendom, hvilken med den sistnämndes tillåtelse kan få qvarstå i säljarens hand, så bör i thy fall, efter mitt ringa begrepp, utan att gå grunderna i 4 kap. Handelsbalken förnär, och utan att ändra 3 UtsökningsBalken, Kgl. Förordningen af den 9 Maj 18535, angående lösöreköp, bibehållas, med den ändring, i afseende på denna förordnings missbruk, att inga andra köpeafbandlingar om lösören, som i säljarens vård kommer att qvarstå, må vid domstolarne vinna stadfästelse än de, hvarå intet klander göres af andra fordringsegare, hvilkas rätt i gäldenärs bo, genom dylika afhandlingars uppgörande, icke må anses vara försuten, utan att de i laga ordning, inom af domare förelagd tid, hafva lika rätt för sina fordringars utbekommande, som den, hvilken godset köpt hafver; dock med förbehåll, att den, som inom af domare förelagd tid, efter Kungörelse eller genom tidningar, sin rätt bevakar, må skylla sig sjef, om afbandhngen vinner stadfästelse, med lika säkerhet för köaren som om inteckning stadgadt är. Och till följd häraf an den af Utskottet föreslagna edgången undvikas; ty med ed kan man svara och ej kära. Rätteg.-Balken 47 kap. S. Jag anhåller om återremiss af Utskottets Betänkande. Stoekholm i Februari 1845. PETTER JONSON från Skaraborgs län. Likheten med det hos hedervärda Bondeståndet denna dag upplästa originalanförande styrka A. CARLANDER. G. BURMAN.