Aftonbladet – 10 mars 1845, sida 3

de förra i vissa hänseenden undergått och de förbättringar, hvaraf de i många fall äro i behof, som ock de hinder för dessas verkställande, hvilka i representationens sammansättning och arbetsordning hafva sin grund. För att härvid endast taga i betraktande den närmast förflutna tid, som omfattar sistlidne och innevarande riksmöten, torde man lätt skönja vexlingarna emellan ett alltför lifligt begär att omskapa, stundom utan tillräcklig granskning eller tillbörligt afseende på det bestående, och ett sträfvande att motverka äfven de förbättringar, som en stigande allmän bildning och i öfrigt förändrade förhållanden högt påkalla. En allmän öfvertygelse om bristerna uti vårt närvarande representationssätt, om nödvändigheten af dess förändring, har också, i följd häraf, utbildat sig. Äfven jag delar denna öfvertygelse med värma, men erkänner villigt den stora svårigheten att i detta hänseende tillvägabringa ett förslag, hvartill representationens bifall kan förväntas; emedan man dervid har icke endast att betrakta saken objektift, utan ock att medla emellan en från sådan synpunkt uppkommen åsigt och redan bestående, af lagen omhägnade, rättigheter, hvilkas uppoffring, såsom beroende af hivilligt medgifvande, sannolikt icke kan påräknas, med mindre än att billigt vederlag derför lemnas. Mängden af de serskilda förslag, som uppstått, bestyrker säkrast hvad jag yttrat, rörande så väl förändringens allmänt erkända behöflighet, som svårigheten att den åstadkomma; men den ådagalägger derjemte, till glädje för fosterlandsvännen, en tilitagande benägenhet att småningom sammanjemka så väl åsigter som intressen: en benägenhet, hvarförutan det stora målet städse skall förblifva oupphunnet på den enda önskliga vägen: öfvertygelsens och den lugna ordningens. Imediertid, och huru än åsigterna, till följd häraf, må kunna förmedlas, äro dock vissa vilkor för representationssättets verkliga förbättring så oeftergifliga, att de icke kunna åsidosättas. Härtill hänför jag, såsom de väsendtligaste: att representationen fördelas på tvänne kamrar, med den bestämda olikhet i sammansättning, som är af nöden för att gifva hvardera af dem sin för de allmännas väl erforderliga skiljaktiga karakter och betrygga samhällets lugna framskridande; att sålunda, för den ena kammaren, valen, ehvad de ske samfäldt eller klassvis, — och företrädet af det ena eller andra af dessa valsätt beror väsendtligen på den utsträckning man gifver åt det ena eller andra begreppet, samt dess praktiska tillämpning, — at!, säger jag, valen så inrättas, att de, under erkännande af bildningens anspråk och sambällets behof af dess deltagande i rådslagen, lemma en på full rättvisa bygd, ej genom röstberäkningsskalor godtyckligt inskränkt representation åt samhällets materiella intressen, så väl de mindre, som de större, hos hvilken de än må finnas, och på detta sätt öppna cen laglig verkningskrets åt det rörelseelement, som så väsendlligt bidrager att lifva och befordra så väl intellektuel som materiel utveckling: att den högre bildningen, förmögenheten och erfarenheten inrymmes i den andra kammaren, så att denna, i enlighet med det allmänt antagna begreppet om dess bestämmelse, utgör en kraft, som är återhållande eller konservatif i den mening, att den tryggar samhället mot vådan af förhastade beslut, utan att tillbakahålla allmänt samhällsnyttiga reformer. Till vilkoren för representationens ändamålsenliga ombildning, i öfverensstämmelse med hvad nu blifvit yttradt, räknar jag än vidare upphörandet af personlig sjelfskrifvenhet genom födsel; dock att, utan frångående af de antydda grunderna för qvalifikation till inträde i sist omförmälda kammare, genom delaktighet i denna, en billig ersättning kan lemnas åt de delar af nus varande representation, som åt den blifvande förändringen komma att uppoffra sin nu ägande representationsrätt. Om man med dessa i korthet antydda grundlrag jemförer KonstitutionsUtskottets ifrågavaranle förslag, så finner man väl, att tvåkammarystemet blifvit i detsamma tillämpadt, och den versonliga sjelfskrifvenheten utesluten; men man nåste deremot anmärka, att båda kamrarne utgå från samma val, och med obetydliga skiljaktig-eter utgöras af samiis elementer, så att de enlast bilda hvardera hälften af en tvådelad kamnare; hvarigenom de, både hvar för sig, och genensamt, sakna egenskaper, som, enligt min tana, och i öfverensstämmelse med de grunder, jag ntagit, skulle utgörå en borgen för uppfyllandet f de fordringar, man i allmänhet fäster vid föenämnde system. Troligen skola samhällets både progressiva och onservativa elementer finna sig lika litet tilledställda af ett förslag, hvarigenom ett för stort trymme kunde anses lemnadt åt de sednare i na kammaren, under det att desse åter förmeade de förra hafva mera än tillbörlig andel i en andra. En, såsom utsk:s förslag innehåller, på ståndens ka delaktighet hufvudsakligen grundad fördelning representationsrätten har dessutom det emot 5, att den svårligen lärer tillfredställa de serilda intressenas anspråk på en rättvist beräknad idel deri. Om det ock funnits en tid, då de nurande 2iksstånden verklaen ronraocenferada A17.