Aftonbladet – 10 mars 1845, sida 2

BLICK TILLBAKA. Tidningarne, som då, gudnis så visst, alltid iro litet böjda för förtal, ha velat förespegla, att Ridd. och Ådelns val, sistl. Måndag, till Fullmäkige i Banken skall varit förestafvadt af antiroyalistiska bevekelsegrunder. För vår del kunna vi icke, efter plenum derpåföljde Onsdag, i ringaste mån dela denna åsigt. Kan man väl kalla ett Stånd antiroyalistiskt, som så tränges, för att få åtfölja sin Konung, som, under intet vilkor, vill, vid riksdagars öppnande, på rikssalen lemna Honom ensam med sitt hof, som, ehuru af en gammal, erfaren läkare varnadt för förkylningar, icke desto mindre äflas att, med ädelt devuemang, kasta af sig kapporna och trotsa den nordiska kölden — allt för att kunna omgifva och skydda en älskad Konung. Vi få öppet bekänna, att vi sällan sett Ridderskapet och Adeln framstå i en så vacker dager, som 1 detta märkvärdiga Onsdags-plenum — det erinrade oss om trettioåriga krigets lysande dagar, då svenska Adlingen gjorde anspråk på företrädesplatsen i processionen, som i faran, på banketten, som i drabbningen. Ty här förbinder sig verkligen, i ordets fulla bemärkelse, faran med processionen — förkylningen lurar under gollvet på rikssalen, och gikten blåser in genom fönsterspringorna — och hvad är det man äfventyrar här — icke, som vid Leipzig, Warschau och Narva, en poetiskt hänryckande död på slagfältet, nej! frossa, feber, medikamenter, läkarearfvoden, och kanske slutligen en blek, bragdlös strådöd. I öfrigt lärer svårligen kunna bestridas, att denna fråga, lika så väl som den rörande olika arfsrätten, är al fullkomlig Pprivilegii natur, hvilket äfven Borgareståndet tyckes hafva senterat, då det, troligtvis för att bespara Ridd. och Adeln en sådan slutlig regress, äfven för sin del förkastade förslaget. Ty icke vågar man väl förutsätta annat, än att Borgareståndet städse, vid promenaden upp till rikssalen, skulle