Aftonbladet – 7 mars 1845, sida 2

vv wv En af de felande utländska posterna ankom i dag på morgonen, med tidningar från Paris af den 20, från London af den 24, samt från Hamburg af den 235 Februari. FRANKRIKE. Den 29 sistl. Februari börjades debatten i deputeradekammaren angående anslaget till vhemliga utgifternar. Hr I Herbette öppnade den med en framställning om den våda för representanternas sjelfständighet. hvarmed grefve S:t Priests och Hr Druyn de Lhuys afsättningar hota densamma. Tal. kunde, hvad den förre beträffade, inse, att utrikes ministern väl visste huru farligt det vore, att hafva ett osäkert sändebud i fremmande land, (man erinre sig att Guizot 1849 var Thiers sändebud i London), men Hr de Lhuys hade ej varit någon publik embetsman, och hans afskedande bevisade att ministern oförstäldt ville sätta embetsmannen öfver deputeraden. Om man vill straffa dem som rösta emot ministeren, så måste man belöna dem, som rösta för den, och då är den parlamentariska korruptionens stege återställd. Frankrike hade haft två hufvudsakligen förderfvade regeringar — regentskapet och direktorium — som historien brännmärkt; framtiden skall brännmärka den tredje, förderfvets och bestickningens regering. (Ett grulfligt väsende uppstod.) Hr Gnizot svarade, att regeringen icke för olika meningar i enskildta fall afskedat någon embetsman; men att sådana embetsmän, som voro bestämdt fiendtliga emot hela regeringens system, icke kunde af den begagnas. Reg. var öfvertygad, att den handlat i sin rätt, i dessa nämnda fall, och att den gjort hvad ordningen, dess värdighet och embetshierarkiens bestånd fordrat. Hr DPruyn de Lhuys erkände det skonsamma sätt hvarpå Hr Guizot personligen gått till väga mot honom, men ville förklara sig öfver sin ställning till ministören. Han hade förbundit sig till sina valmän att handla, hvarken för eller emot ministeren, utan efter sin öfvertygelse. Om han i en fråga, som mMinisteren gjort till kabinettsfråga, icke röstat med den, så hade han en medbrottslig, som nu sitter på ministerbänken, och äfven nuvarande utrikes ministerns beteende 1840, såsom dåvarande sändebud åt ministeren, rättfärdigade hans handlingssätt. (Bifallsrop från venstra sidan, larm från midten.) Slutligen ansåg talaren sig lycklig, att finna det hans onåd utvisade oförenligheten af vissa embetsbefattningar med deputeradekallet. Hr Guizot försvarade sig med, att då han röstat (1840) mot ministeren af den 4 Mars, fanns denna icke mera. Han vidblef i öfrigt sin åsigt och sade, att Hr de Lhuys bade sjelf bordt ingifva sin afskedsansökan, men då han ej gjordt det, hade man måst tänka för honom. Nu begyntes allmänna debatten af Hr de Larcy, som var glad att finna af Hr Guizots yttrande, att denne säkert skulle undanrödja den föreslagna förändringen i tillåtelsen för vissa embetsmän att vara deputerade, men tadlade ministerens beteenden i en mänd, frågor. Han talade ännu vid postens afgång. . De begge engelsmän, som på misstankar att hafva stulit bankonoter häktades, men sedan utsläpptes, hafva åter blifvit häktade. Sedlarna voro verkligen stulna i Bethnalgreen i April 1844. Ifrån Algerien berättas en ovanlig och oförutsedd tilldragelse. En fransk postering, beläger 418 timmars väg ifrån Oran, vid Sidi-bel-Abbes, hade att bevaka en redutt och ett dermed sammanhängande förskansadt läger. Chefen blef underrättad om morgonen d. 34 Jan., att några al araber-stammarna, som eljest visat sig vänskapliga, stulit boskap. Han rykte ut med sitt kavalleri, bestående af två sqvadroner spahis. Men under hans frånvaro, mot aftonen, kom en--böp araber, obeväpnade till lågret, och med gqvihhor och barn med sig. De begärde att fåtala-yid lav