Aftonbladet – 5 mars 1845, sida 1

Några ögonblick derefter ingingo tvenne hotell kommissionärer, Robert och Mory, i. kommissa: riens kontor, för att bekomma afgångsbetyg. De betyg han utfärdade voro dock nästan oläsligs och orden alldeles oformliga. Han frågade di äfven doktor Thorn: ,vill ni också ha ett betyg? — och på engelsmannens nekande svar, uppmanade han honom att gå sin väg. Det var synbart att Sallior befann sig i öfverlastadt tillstånd. Robert anmärkte detta för nationalgardisterna, hvilka också kunde öfvertyga sig derom, emedan kontorsfönstret var så lågt, att de utifrån kunde se hvad som passerade der inne. Sallior och Thorn buro sig löjligt åt; än skrattade de, än gestikulerade de, än omfamnade de hvarandra. Nationalgardisterna återvände till vakten. Tio minuter sednare utgick en af dem, Etienne Bresson, för alt se efter om man ännu lemnat kontoret. Han hörde då ett hest läte, men såg ingenting. Ilan trodde då att herrarne höllo på att gå, och tillsade sina kamrater att komma och se. Knappt hade han hunnit öfver halfva gården, förr än han,vid skenet af en glaslykta, några steg ifrån sig, såg doktor Thorn falla utför farstutrappan ned på gården. Alla sprungo till, i tanka att bjelpa upp den druckne; men den olycklige befanns träffad af ett sår i hjertat; hans blod flöt; han mumlade med möda några obegripliga ord. Man inbar honom i polisbyrån, der han kort derpå uppgaf andan. I det ögonblick då Bresson såg Thorn falla, stod Sallior ensam, midt emot honom, på blott ungefär halfannan alns afstånd. Han vek ej från stället. då. man sprang till, men han upplyftade händerna mot bimmelen och utropade: ack, hvilken olycka !lp Man eftersökte fåfingt på trappan något vapen, varmed blessyren kunde hafva blifvit tillfogad. Då man nu inkommit i: polisbyrån, ingick Sallior sitt eget kontor, som var mörkt, men utgick straxt derefter igen, och låste dörren. . Han såg