Step plove en våra förhållanden, genom den snart sagdt oförklarliga passion, hvarmed så många — mängden kanske tll sitt eget förderf — handoch tanklöst kastat sig in på embetsmanna-bainan, i ändamål att åtminstone få tjenstgöra som härolder — åt byråkratien. Det fanns en tid, och finnes i viss mån ännu, då nästan hvar och en yngling med förmögenhet, tungt förvärfd af idoga föräldrar, nödvändigt skulle bli kornett, fändrik eller kongl. sekreterare; då stora fortyner bokstafligen förslöstes i statens tjenst, på den tomma äran af en grann uniform och adliga kamrater; då hvarje anseende mättes efter titel, och köpmän med europeisk kredit sträfvade efter utmärkelsen af elt kommerceråds namn, heder och värdighet. Gud Iskall veta, att svenska embetsmannabanan har föga att bjuda på — ringa löner, och, vi frukta det, ett i närvarande stund, genom tilldragelser som icke ligga alltför långt tillbaka, temligen förminskadt anseende. Men, detta oaktadt, öfversvämmas verken af hela populationer extra-ordinarier — hvar och en vill, ingalunda oförklarligt, knuffa sig fram till sitt lilla brödstycke.: Antagom, att all denna kraft, som nu kanske i hufvudsaklig mån förslöses på renskrifvande och göromål af ren embetsmanna-mekanik, med den bildning, den insigt man här måste anse för gifven, nedlades på handeln, på jordbruket, på industrien, hvilka dock alla, efter många anledningar, löna bättre, än staten. Hvad skulle icke här I kunna uppvexa för en verklig vinst för det allmänna, för dem sjelfva! Hvad hade man här icke att emotse för en stam af verkligt obero-! ende, ett stålsättande element i hela samhället! Vi veta icke, om ur detta öfverdådigt rika utsä-. de af embetsmän på de sista tjugo åren något stort statsmanna-ämne uppvexl; men vi veta, att våra näringar ligga nedre, att icke svensk industri är tredjedelen möt hvad den kunde vara. Vi erkänna gerna, att det ligger något ädelt, något upplyftande i att tjena fäderneslandet: det är en helig känsla, som vi minst af ålla vilja såra; men månne man sämre tjenar sitt fädernesland, då man bygger på ett välstånd, än då man skrif-. ver ett protokoll? Det sednare är verkligen mera dussin-arbete, än det förra. Kanske är det hufvudsakligen i följd af detta! egna förhållande, som Sverige, åtminstone i jemförelse med andra länder, i ej ringa mån saknar, denna bildade, utmärkta, oberoende samhälls-; klass, som, utan alt jaga efter statens embeten, i sig, förenar dess högsta civilisation, som, stark är fäSVAL of BPIEAITIITLTL APTT VÄAL GASEN Mt 1 kraft af sin förmögenhet, sin bildning, I stad vid nationen genom sina sympathier, vid sanningen genom sina insigter; denna glansfullt framstående princip i det nationella lifvet, som skänkt åt Frankrikes och Englands deputerade Kamrar deras utomordentliga anseende, gilvit åt; verlden namn, dem hon skall gömma i tacksamhet och välsignelse: åt kabinelterne styresmän, som mera än till namnet varit förste ministrar: som under Rådsherrens purpur med ära uppburit en mera än kunglig makt. Skulle vi i närvarande ögonblick fatta Diogenes lyckta och inom Sverge leta efter statsmän, mån-! ne vi icke, med mera hopp om framgång i vårt förehafvande, skulle kunna styra vår kosa till Norrköping, till någon af dess fabrikörer, åt Gestrikland, till någon af dess bruksegare, kanske till Stockholms börs, till någon af dess grosshandlare, än derest vi fördjupade oss i de s. k. verken, i arkiver och registratorsrum. Saken torde vara omöjlig att med visshet bestämma; men säkert lärer dock vara, att, med antagande af hög bildning som naturlig grund för hvarje högre exi-! stens, affärslifvet i dess vidsträcktare och sjelfständigare utgreningar erbjuder större -vyer för statsmannen, än någonsin embetsmannalifvet med! dess ensidiga, alltid i viss mån speciella rigtning. Hjelp, Sankt Ariadne! först nu finner jag, alt. jag trasslat in mig i politiserandets labyrintgångar, då det likväl är aftaldt, att blicken tillbaka hufvudsakligen bör hvila på nöjets rosengårdar, på scenens glada lekar, på slädpartier, rutschbanor, slängkälkar, isjakter och mera sådant. Gif mig ditt nystan, o, Ariadne! för att föra mig tillbaka på den rätta vägen! Aldrig har, i sådant fall, tråd blifvit använd till något mera välgörande ändamål. Men nu erbjuder sig ett hinder, det mest oöfverstigliga, måhända, för en författare; det heter: hvad skola vi skrifva om? Den förflutna veckan har varit mager på nöjen, mager, som det egnar och anstår en vecka i fastlagen. Ieke egenthgen få vi räkna till nöjen det vildsinta snöfall, som sistl. Måndagsafton hemsökte hufvudstaden. VWVisserligen kunde det vara intressant för en eller annan liebhaber att, påföljande Tisdag, studera de i snön vadandes vador, så vida dessa nemligen tillhörde det täcka könet; utan tvifvel föreföll det tacksamt och tillfredsställande att observationsvis följa den drift, den raskhet, den verkliga nitälskan, hvarmed snön, AE Nn åh mo Mr ser; men dessa angenäma intryck stördes dock i betydlig mån genom tungsamheten af väglaget, genom den myckna snö man fick i galoscherna och i synnerhet genom den allmänt rådande halkan i trappor och förstugor. Jag hörde personer, just då stadda på uppvaktningar, hvilka försäkra-S de, att de icke rätt visste på hvilken fot de sto do. Halka och uppvaktningar ha sådant med sig: Icke får väl heller till de publika nöjenas kate-r gori hänföras det skådespel, som sistl. Onsdag fö-c retedde sig på Riddarhustorget — en liten fem-lt eller sexårig -Groom, som körde en stor hvit pudelli i genom en vördad polis försorg, fördes bort från gator och allmänna plat, ,