— Hr öfverste C. Meijer har begärt rum för följande: I anledning af den framställning jag ansett mig pligtig att offentliggöra och som finnes införd i JM 39 af Aftonbl., har en onamngifven insändare i JM 41 af samma tidning tillåtit sig yttranden, hvilka jag, i betraktande af motständarens slutna visir, först ämnat lemna utan afseende; men jag har sedermera ansett några af dem icke böra lemnas utan genmäle, hvarvid jag dock -får förklara, att, ehvad han eller andra okända personer behaga i anledning häraf vidare yttra, jag icke kommer att derpå kosta en enda rad till svar, utan öfverlemnar obestridt åt dem sista ordet. Insändaren har medgifvit: Att det icke är mer än billigt, att riksdagsmän lika väl som andra böra i sina yttranden och uppgifter iakttaga en skyldig grannlagenhet emot sanningen, och ingen kan undra om embetsmän, i de fall de genom sådana blifvit i det offentliga utsatta för obehöriga anmärkningar, söka att lika offentligt försvara sig Då vi härom äro fullkomligen öfverens, vill det synas, som han icke saknat skäl att lemna min artikel oantastad; icke destomindre har han gifvit sig mycken möda alt öfvertala allmänheten, att icke något sådant fall varit förhanden och att jag följaktligen icke egt giltig anledning att så uppträda, hvarföre han äfven anser den förmodan förlåtlig, att den ädagalagda ömtåligheten har någon annan orsak än den jag bestämdt uttalat. Som skäl härför berättar han: att så vidt han varit i stånd att finna, under triksdagsförhandlingarne, icke några tillvitelser blifvit framkastade mot de ppersoner, som varit kommenderade till sjelfva arbe,tenas verkställighet och med fästningsbyggnaderna phaft att beställa: tvertom har det flera än engång händt, åtminstone inom Borgareståndet, att chefen för ingeniörkorpsen erhållit loford för sin insigt. Men hvad man inom nämnde riksstånd förnämligast pfästat sig vid i frågan om försvarsverket, har varit brist på plan, som dervid ansetts ega rum, likvisst utan att man tillskrifvit någon eller några angifne personer felet. Och likväl hafva riksdagsmän, såsom bevekande skäl för afslag eller nedsättande af de anslagssummor Kon:l. Maj:t till fästnibgsbyggnaderne äskat, offentligen uppgifvit, att det, som bygges, utföres på så dälig grund, och så illa, att byggnaderne sönderspricka, att nybyggnader befunnits odugliga och måst rifvas och ombyggas, att medlen bortslösas på onödiga grannlåter, samt att arbetet icke utföres med behörig omsorg. Innebära ej dessa uppgifter, helst i sådan afsigt yttrade, svåra tillvitelser? Och kunna de möjligtvis träffa någon annan än de personer, som varit vid arbetenas vekrsiällighet kommenderade? När nu dessa tillvitelser äro så orättvisa och obefogade, som jag tror mig hafva filräckligen ådagalagt, och de besinningslöst utkastas mot en officers