Aftonbladet – 3 mars 1845, sida 2

på kassans bestånd, och kastar invexlingsbestyret på statsbanken. Hvarje decennium af detta århundrade vittnar om nya financiella grundsatser hos Rikets Ständer, och nyckfulle vindkast; -och jag betviflar säledes ej, att äfven denna riksdag skall gäcka landets förhoppning, att icke nu se sin penningerörelse åter väldförd — Opinionernas ställning och de beslut i denna fråga, som 2:ne andra Riksstånd redan fattat, komma mig att frukta det värsta;l men måtte Ridderskapet och Adeln lika kraftigt skydda landets rörelse och betrygga hvad vi nu äga, som värna riksbanken mot anspråk på ny sedelutsläppning. Realisationen sättes,i min tanka, på spel lika mycket af dem som vilja förse vårt land med flere nya diskonter i den genuina formen; som af dem, hvilka genom lokalinrättningarnes inbjudning vilja i motsatt riktning pröfva hvad landet kan tåla. Jag tillstyrker bifall till 4:a . Herr STRÅLE, NILS WILHELM) började sitt anförande med en undersökning huruvida den ifrågavarande lagen vore af civillags natur eller blott en ckonomisk författning. Aldre författningar, hvilka förbjuda utgifvande af sådane papper, som skola:beteckna mynt, hafva blifvit utfärdade. Der benämnas dessa papper valutor, poletter, skillingssedlar — men namnet kreditsedlar var då obekant. Dessa författningar, utfärdade på en tid då lagstiftningen var mera obestämd i afseende på huruvida lagen skulla utfärdas af Konung och Ständer gemensamt eller af Konungen ensamt. Hvad straffbestämmelserna beträffa som deri förekomma, så sökte talaren visa, att de kunna hänföras till polislagstiftningen. Deremot finnas andra författningar i detta afseende af helt annan natur. År 18146 utkom en kungörelse, som stadgade föreskriften om invisningar på banken i följd af Riksens Ständers beslut, utfärdad af Konungen genom finansexpeditionen i följd af Riksens Ständers skrifvelse; dess innehåll var likväl blott reglementarisk föreskrift i afseende på banken. År 48148 utfärdades 2:ne förordningar, den ena förbjuder tryckta och graverade anvisningar på enskild person, den andra förbjuder handskrifna invisningar, som äro ställde på enskilde personer och af löpande egenskap till mindre belopp än 400 rdr. Dessa 2:ne författningar hade beslutats af Konung och Ständer gemensamt. 48924 års författning om enskilde banker eller diskonter var utarbetad af Stats-, Bankooch Lagutskottena; afsigten dermed var i talarens tanka, att den skulle utfärdas genom allmän civillag, emedan den innefattar sådana stadganden, som hafva sammanhang med allmän lag. Man kan väl svårligen neka, att undantag från allmän lag måste tillkomma i samma ordning som sjelfva lagen; då lagen stadgar om räntans belopp, så måste alla föreskrifter om undantag derifrån, hvarigenom enskilda personer erhålla tillåtelse, att taga högre ränta än lagen utsätter, vara föremål för civillagstiftning. Likväl blef denna förordning utfärdad genom finansexpeditionen. Denna författning innehåller dock stadganden, hvilka onekligen hafva sammanhang med den allmänna civillagen; deri förekommer frågan om betalningsskyldighet, utmätning och bevakningar i konkurs m. m.; men deremot äfven andra stadganden af financiell eller eckonomisk natur. Om man nu sammanför dessa i cen och samma lag, så frågar man med skäl, hvad uppstår deraf för ett förhållande? Blir hela lagen af ekonomisk eller civillags natur? Talaren hade vid föregående riksdag sökt fästa uppmärksamheten på, att när man stiftar en lag i detta afseende, bör man göra skilnad emellan det legislativa och ekonomiska deruti, samt hemställde, om det ieke vore nödvändigt att återremittera betänkandet för att få utredt af hvad natur lagen är. Tal. trodde äfven, att innan man kunde bifalla 4 S, måste man hafva afgjort huruvida banker som utgifva kreditsedlar skola existera, äfvensom huruvida lagstiftningen derom är af civillags eller ekonomisk natur: Det har alltid varit ansedt som en vigtig statsangelägenhet, att bestämma huru de papper skola vara beskaffade, hvilka må kunna såsom mynt i landet cirkulera. Grundlagen säger, att Riksens Ständer allena hafva rätt att genom banken utgifva sedlar, hvilka må gälla såsom mynt; och sålunda lärer det icke kunna blifva fråga om att, utan någon förändring i Grundlagen, sedlar utgifvas, hvilka man genom någon lag kan förbinda enskild person att taga i betalning; men ehuru ingen lagligen kan tillförbindas att taga en privatbankssedel såsom fullgod betalning, blir dock förhållandet i sjelfva verket ofta sådant, att den, som vill ha sin fördran betald, genom sjelfva rörelsens beskaffenhet tvingas att emottaga de erbudne kreditsedlarne, som finnas att tillgå, så framt han vill hafva betalning. Ur denna synpunkt betraktadt, ansåg talaren, att frågan om kreditsedlars utgifvande var af civillags natur, och hemställde, om det icke vore klokast att återremittera betänkandet. Ett Riksstånd hade enligt berättelse redan beslutat, att icke några kreditsedlar skulle få utgifvas af privatbankerne; blefve ett sådant beslut af Riksens Ständer fattadt, så skulle frågan att stifta en ny lag för privatbanker helt och hållet förfalla; ty en bank, som endast rör sig med riksmynt, behöfver icke någon annan författning än den af år 4824. Utskottet säger, att denna förordning är ofullständig; detta vore icke rätta ordet; den är icke tillräcklig, så snart man antager att en bank får utgifva kreditsedlar. År 4823 hade man ännu icke begrepp om att det kunde komma i fråga att utgirva kreditsedlar, utan denna författning stiftades helt och hället i den afsigten att åstadkomma bankirbolag, hvilka dels tillsköto sina aktiekapitaler, dels ökade dem genom utlåningar. Sådant afser 4824 års förordning. RETRANS ONES