Aftonbladet – 3 mars 1845, sida 2

Afsige man endast formen för rörelsen eller vorej rågan endast om mekanismen (och derutöfver harl nan i allmänhet ännu icke sträckt sin pröfning), så skulle jag måhända föredraga statsbanken såsom ensamt sedelutgifvande, hvarigenom onekligen bästa kontrollen och största beqvämligheten för allmänheten vore vunnen. Springkällan vid Tumba skulle visserligen kunna släcka törsten åt oss alla, — men så rent materiel är ej frågan; det är lånesystemets inneboende ande som måste betraktas. Papperskredit är nu mera nästan oundgängligen nödig i den civiliserade verlden; men dess utsträckning utgör ock, såsom jag redan förut antydt, den farligaste frestelse till öfverspänning i rörelsen, till missräkning och sin egen förstöring; en värmande eld, som, frisläppt, lätt urartar till allmän härjning. Konsten är att kunna erbjuda den i sådant mått och i sådane former, att faran af dess missbruk i möjligaste mån förekommes. Kredit-lagstiftningen kontrollerar densamma och realisationens bestånd beror deruppå. Endast då den är ställd under allmän lag, kan. sedelrörelsen antaga den elasticitet, som är nödig, om å ena sidan myntvärdet skall uppehällas, och å den andra sidan enskild kredit kunna utbilda näringslif uti landet. Privatbankerne hafva i min tanka, i viss mån, brutit det falska system för penningerörelsen, som varit rådande i Sverige; som, under sken af att gynna jordbrukarne, lagt våra andra näringar i bojor, hämmat statens industriella utveckling, nedsänkt nationen i stående skulder, undergräft den enskilda krediten och förlamat lagstiftningen derför. Betraktar man de privata bankernas rörelseformer, så finner man der hvarken fastighets-utlåningen eller de längsträckta diskontlånen med 5 halfårsomsättningar, som utgöra riksbankens hufvudsak; men de hafva genom kreditrörelsen öppnat en utväg för affärsmän att iakttaga punktlighet i liqviden, berättigat hvarje fordringsägare att göra anspråk på ordning och satt lagstiftaren i tillfälle att kunna införa strängare kreditlagar, som under fordna förhållanden skulle blifvit utan all verkan genom diskontutlåning på kortare tider, nemligen 4 månader, utan omsättning; såsom uti några af bankerna brukas, (ty alla hafva icke ännu öfvergått från det gamla falska vanliga diskontsystemet), hafva dessa banker framkallat det i Sverge ovanliga förhällandet, att lånetillgångarne varit tillräcklige till alla för dagen beviljade lån. under det att vilkoret af hastig återbetalning utgjort en garanti att medlen åtminstone endast undantagsvis, kunnat användas till osäkra spekulationer, egendomsköp eller konsumtion, utan endast till verkliga behof, eller till återförening af kreditens tillfälligtvis brustna kedja. Man hörer ofta privathankerne anklagas derför, att denna rörliga och stränga Jåneform cj var passande och fördelaktig för landtmannen; men just häruti ligger, i min tanka, det största berömmet, det första beviset för hvad här blifvit yttradt; det andra ligger i den omtänksamhet, hvarmed de under sednare åren minskat sin utlåning. Pe verka i annan indircktare väg till producenternas fördel; kontrollen emot kreditsystemets öfverdrift ligger dels uti sjelfva dessa låneformer, dets uti direktionernas kännedom icke allenast om låntagarens säkerhet, karakter och verksamhet, utan äfven om ortens rörelse, behof och kreditbruk. Genom mottagande af dispositioner mot 3 proc. ränta och lyftbara å vista, är äfven ett fördelaktigt tillfälle åt hvar och en beredt att göra sina minsta besparingar fruktbara. Jag kan icke härvid undgå att uttrycka min förundran deröfver, att jag hört många instämma i det omdöme öfver det Skottska banksystemet, hvilket en reservant cmot BankoUtskottets betänkande A 29 så högeligen prisat, såsom vehiklel till Skottlands hushållning och inre välstånd, utan att besinna att våra privatbanker äro bildade efter dessa mönster, men under starkare kontroller för sin rörelse, ehuru svenska allmänheten icke förstår att fullt så begagna dem. Men, säger man, alla dessa fördelar kunna ju likaväl, och under bättre garantier, vinnas, om andra provinskontor inrättas, utan att allmänheten besväras med så mångfärgade sedlar. Så är likväl icke förhållandet. Denna rörelsens karakter är helt och hållet en följd af bankernas rättighet att utgifva egna sedlar, och skyldighet att sjelfva invex!a dem. För bolagen sjelfva vore det mera vinstgifvande, och för direktion och tjenstemän vida beqvämare att få återgå till riksbankens diskontform, och uti landsorterna finnas starka låntagande intressen, äfven bland akticegarne sjelfva, som önska förlängda läncterminer. Det är endast vexlingsomsorgen, bekymret om kassans bestånd, som tvingat bolagen att antaga dessa rörliga former, och om man befriar dem från detta tvång, derigenom att ansvaret kastas på riksbanken. så är det min fullkomligaste öfvertygelse, att rörelsen skall från samma stund urarta. Vinglerisystemet skall vinna ohejdad fart, och illa blir då bestäldt med enskild och allmän hushållning och Sverges myntvärde. Då jag således förordar sedelutgifvande bankers bibehållande, ber jag att få fästa uppmärksamheten derå, att en rörelse på riksbankens sedlar, eller med assignationer derpå visserligen skulle kunna organiseras, som vore för bolagen mera beqvämlig, nog vinstgifvande och med mindre personligt ansvar förenad, och det är således icke ur något privatbanksintresse, som jag bestrider detta; men, jag upprepar det åter, man skall snart erfara länerörelsens förfalskade riktning och några dess följder. Dessa mina anmärkningar gälla icke allenast emot riksdiskonten i alla landsändar, utan äfven mot hvarje förslag, hvarigenom man befriar privatbankerna från omtankan