Aftonbladet – 3 mars 1845, sida 2

ARA oo Rts PV OE AV a SD NKY nit åt undersökningen af de välgörenhetsanstalter, som äro nödvändiga i provinserna, samt förelägga mig berättelser om dessa ämnen, på det att verkställigheten af dessa åtgärder icke må dragas ut på längden; Gud förläne oss sitt bistånd, och gifve oss de erforderliga egenskaperna, att utföra detta välgöremhetens verk! Gifvet i Konstantinopel d. 44 Moharrem 1264. RIESDAGEN. RIDDERSKAPET OCH ADELNS DISKUSSION DEN 23 JANUARI, ÖFVER BANKOOCH LAGUTSKOTTENS FÖRSLAG TILL ENSKILDÅ BANKER. Hr NORDENANCKAR, W.: Innan vi öfvergå till behandling af lagförslagets detaljer, har jag, vid denna 4:sta 8, hvari sedelutgifningsrätten afhandlas, och hvaraf således rörelsens karakter beror, den naturliga primära frågan, huruvida privatbanksrörelsen förtjenar statsmaktens fortfarande hägn, eller om densamma, såsom en skadlig utväxt på landets penningesystem, hör så snart som möjligt afskaffas och ersättas, såsom man ofta hört yrkas. genom filialkontor från riksbanken, eller, enligt ett annat förslag, genom förening af staten och enskilda. Om bankröre!se, med rättighet till egen sedelutgifning, Bör qvarlemnas i bolagshänder eller ej, är den vigtizaste frågan, och jag hade, vid första projektet till betänkande, på de förenämde Utskottens afdelning, med anledning af biskop Hedråns och Bengt Gudmunssons motioner, sökt att åt denna del af ämnet gifva någon mera utredning, ehuru min mening blef af majoriteten underkänd. Om frågan nu vore, att ifrån ett felaktigt lånesystem öfvergå tills ett annat, redan erkändt bättre. skulle jag ändock motsätta mig hvarje hastigt steg dertill, som märkbart skulle rubba de bestämda förhållanden, och menligt inverka på den erskilda krediten — ty hvarje förändring i lånesystemet medförer alltid ett ombyte af låntagaren och förändrade kreditbruk; med ännu större varsamhet bör man gå till väga i en tid, då meningarne om det rätta äro delade, då en allmän förlägenhet öfverklagas och då redan lidande näringar lätt kunna falla offer för financiella hugskott. i Att all bankolagstiftning, således äfven den del deraf. som här är i fråga, utöfvar ett stort inflytande på landets ekonomiska ställning, är allmänt erkändt. Likasom man genom ökade mynt-representativer, och genom att med nya läncetillgängar understödja arhetsfliten och det allmänna vinstbegäret, kan framtrolla lif i all rörelse, stegring i priser på fastigheter Och produkter, svindlande spekulationer i alla riktningar och skenbar välmåga; likaså kan man genom cirkulationsmedlets och lånens indragning förstöra det artificiella lif man framkallat, sänka varuprisen, gäcka äfven de klokaste beräkningar och bringa -den idoge landtmannens jord under klubban. Faran och vinsten af papperskrediten är lika stor, och banklagstiftaren beherrskar icke allenast den enskilda, utan äfven statskrediten, äganderätten räntorne, alla penningetransaktioner. spekulationernas vinst och förlust, vare sig i åkerbruk, manufakturer eller hande!; landets industri och hushållning beror af den riktning han åt kapitalisten vill gifva. Men sådane rubbningar framkallas icke endast genom lånetillgångarnes förökning eiler förminskning de blifva äfven en följd af olika systemer för deras anordning. Rycker man tillgångarne ifrån en klas: utaf medborgare, äfven utan förminskning, för att d:sponera dem åt en annan (och sådan blir följden af en vacklande banklagstiftning); så våldför lagstiftaren den enskilda eganderätt, som det var dess pligt att vårda. Med dessa grundsatser har jag under innevarande riksmöte gjort till en. regel för mitt handlingssätt såsom ledamot af BankoUtskottet, att söka motverka hvarje våldsam förändring, hvarje nytt experiment med landets rörelse, och bestrider lika mycket hvarje annan sedelstockens indragning, än den, hvartill silfverutvexlingen möjligen kan tvinga, som också hvarje sedelutsläppning, hvaraf jag blott måste frukta ny oreda i penningeväsendet, eller reaktion vid en kommande riksdag. Om den financiella lagstiftningen utöfvar ett sådant välde öfver alla industriella förhållanden (och detta skulle jag genom mångfaldiga exempel frår Sverige och utlandet kunna illustrera), så hemtar jag deraf fullt skäl för den åsigt, att en varsam behandling är nödig, och att öfvergången från ett system till ett annat, om det också vore bättre, måste långsamt beredas och företagas. Ånnu mera nödig måste man anse varsamheten nu vara, då något erkändt bättre i min tanka alldeles icke blifvit framlagdt. Att helt och hållet indraga lånerörelsen från landsorterna, synes man icke åsyfta (ehuru projekterade lagstadganden kunna leda dertill; men man har såsom alternativa förslager framställt: att nya diskontkontor borde från riksbanken utläggas: att riksbanken borde ingå i banken såsom aktieägare till hälften, eller slutligen att enskilda bolager må bibehålla sin sjelfständighet, men röra sig endast med riksbankens sedlar.