na öfverskådlighet och totalverkan, och ej allti har författaren här lyckats bekämpa de svårighet ter, som formens fordringar: lägga i vägen fö kompositören. Deremot råder i allmänhet u dessa stycken en from, fridfull anda, och ders utarbetande förråder ej mindre flit och omtank än sakkännedom, serdeles om behandlingen sa flerstämmig manssång. Finalkören synes 0ss, 0 aktadt det sorgfälliga arbetet, minst lyckad, i an seende till det alltför operamässiga i stylen; tenor arian, som herr Gänther föredrog på ett förträff ligt sält, vann, oaktadt sin längd och den någo enformiga stylen, likväl bifall genom sin allvar liga och ändå hjertliga karakter. Detta kan oc sägas om qvartetten för mansröster, der ock der flerstämmiga satsen och dess lyckade behandlin; beredde mera omvexling. Herr Gilles folksång — soirtens slutnummel — är ej en folksång i ordets strikta betydelse men likväl en vacker komposition, hvilken tog sig ganska väl ut för manskör. Af en orkestersymfoni gaf herr Gille endast Andanten och Scherzon: båda vackra och rätt väl hållna satser; den förra utmärkte sig genom ett väl genomfördt motiv, den sednare genom karakter och lif. Instrumentationen låter ej bedöma .sig, då blåsinstrnmenterna (utom valdhornen) endast voro enkelt besatte; imedlertid förekommo åtskilliga vackra effekter i detta afseende, om än det hela röjde någon ovana vid orkester-behandlingen. Fullständigt gafs deremot en sextett för piano, violin, violoncell, klarinett, valdhorn och kontrabas, genom herrar Löwegren, d Aubert, Sack, Köbel, Heidenreich och Schuster, hvilkas exekution kan kallas lyckad, om man undantar ett ställe i finalet, der det såg betänkligt ut med en;emblens bevarande. Scherzon och finalet förexommo oss bäst: båda dessa satser företedde inressanta och väl genomförda motiver. Första llegron och andanten voro deremot långa, och cke serdeles färgrika. Hvad instrumentationen ridkommer, synes författaren ännu ej ega tilläcklig erfarenhet i denna satsart och i de effeker, som här genom instrumenternas blandning, ;enom markerandet af deras serskilda individuaiteter och genom de dialoglika imitationerna nellan dem kunna frambringas, hvadan de båda låsinstrumenterna ofta spelade en mera ripien n obligat roll. Med allt detta kan man ej frånänna detta arbete partier, intressanta så väl i ippfinning som behandling, helst då det bevittar samma omsorgsfulla arbete, samma sunda iktning, som man återfinner uti författarens öfiga kompositioner. —4U—