likasom inom skolan) vilja hafva den förstådd; utan det infaller snarare med den gamla regimens ande. De nya lärorna vilja hafva Individernes ställning (såväl inom skolan, som staten) noga reglerad och ordnad på det sätt, som det Helas verkliga välgång fordrar, och hvarmed alla de Enskildas sanna och naturenliga, väl äfven nödvändigt måste sammanfalla, så fort åt dem lika litet å ena sidan orimliga fördelar (på andra Enskildes eller på det Helas bekostnad) medgifvas, som å andra sidan deras rättmätiga, i sakernas verkliga natur grundade anspråk förnekas. Denna grundsats upplifvar följaktligen en lika rättvisa emot alla, hvilken just förintar Egoismens princip isin rot. Deremot uppställer den visserligen en Personlighetsprineip, en Individualism, men renad från egoism, från det onda, som hos den enskilde kan vilja göra sig gällande, och noga rättad efter det Helas, efter Samhällets, efter Mensklighetens (in toto) sannskyldiga fordringar. Detta väl afvägda förhållande emellan Helt och Enskildt — emellan Stat och Individ — skall vidmakthållas genom Lagar, som afse beggederas ömsesidiga ställning, ordna dem inbördes, och lika litet tilllåta det Hela (Samhället) hugga in kränkande och förstörande på det individuela eller hindra någon enskild från dess naturliga, sanna och goda utveckling; som å andra sidan tillåta detta Enskilda, vare sig i enstaka individer eller i större grupper (såsom korporationer, s. k. stånd, eller hvad det vara må) verka hämmande, kränkande och skadligt på det Hela. Detta stora ändamål — att noga afväga rätta förhållandet emellan Helt och Enskildt — kunna lagarne omöjligen uppnå, atan att, bättre än hittills skett, intränga i Mensklighetens och Samfundets sanna väsende, uppfatta deras begrepp och uttala dem i sina stadgar. Just derföre är det också, som de nya lärorna och deras sakförare fordra reform inom samfundslagarne, likaväl som inom skolväsendets organisation; enär lagarne i så många fall icke ännu uppfylla det ändamål, hvarom vi tala, och hvilket de måste uppfylla, för att vara rätta lagar. — Nu fråga vi, huru man, med anspråk på omdöme, kan kalla hela denna åsigt af samhället, liksom af skolan, alomistisk och egoistisk? Vi hylla den läran, att allmänt och enskildt väl, på begge sidor rätt förstådda, omöjligen kunna ligga i strid med hvarandra, emedan, om de gjorde det ? sjelfva verket, sådant skulle innebära em Oorimlighet i skapelsen, en tanke, som, tagen på allvar, utgör ett hån emot Gud. Men vi uppmana hvem, som vill, att efterse i de Blad, hvilka kunna kallas organer för de nya lärorna, om någon grundsats der finnes uttalad, som skulle göra individen oberoende af samfundet, ställa honom öfver lagen och af honom skapa en regel-lös atom? Om sådant ingenstädes kan spåras, så fråga vi vidare, huru det då är möjligt, att en man, som Hr Reuterdahl, hvilken ej bör få räknas till de okunnige i landet, är i stånd att framställa en anklagelse, som i följande ordalag tydligen yppar sig: För dem, som tro staten kunna byggas på Individualitets-. på Personlighets-principen, är det konseqvent, att också i skolan vilja införa denna. De, som deremot anse staten för något annat än ett aggregat af individer, liksom naturen för något annat än ett aggregat af elementära atomer, de borde mähända akta sig för att anse skolan för ett aggregat af små menniskor, hvilka med konst, och utan allt inbördes sammanhang?) och all gemensam lifskraft (2), skola uppdragas till stora och brukbara. Då de icke iakttaga denna aktsamhet, hvad skall man då vänta af dem, som i allt blott göra afseende på atomerna?r Hela detta generella tillmäles oförsynthet ligger tillräckligt i dagen, för att ej behöfva vidares behandlas. — Men hvad Hr RB. och hans politiska liktänkare icke synas hafva tagit i betraktande, är, att, om man skulle vilja vända deras egna ord tillbaka på dem sjelfve, så är det just en Personlighets-, en Individualitets-princip, de för staten hylla, men en af egoistiskt och orent slag, i stället för en af rättmätigt och oskyldigt, hvarlom de nya lärorna tala. Eller hvad annat inInebära väl alla dessa strider till försvar för privilegier, för byråkratiska intressen, för vissa ka— Isters undantagsförmåner på andras bekostnad, för lett par (både till sina medlemmars antal, förmö— I genhet och bildning, emot de öfrige i landet, ganska obetydliga) stånds rättighet, att lägga sitt veto Jemot det helas förkofran och utveckling till ett bättre rättstillstånd? Skulle detta verkligen icke liRnefatta något begär att skaffa sig personliga förI delar eller bibehålla sådana, som man har, äfven lom de bevisas vara skadliga för andra; med ett lord, skulle häruti icke ligga någon Personlighetsprineip? Detta kan man endast neka genom att skjuta ståndet,, kasten, korpora, tionen, framför sig, och, med ett jesuitiskt uni dangömmande af sitt eget jag, säga det vara -Ipståndet, m. m., som besitter förmånerna, för I hvilka man kämnar. samt att det blott är såsom Fr