likartade individer, hvilka det saremanhåller till ett helt till en cirkel — hvarföre skulle icke man våga utsäga det i våra dagar förfärliga ordet — till en klasss. Detta sammanhållande är en af dess väsendtligaste tillhörigheter. Det kan omöjligen låta detsamma fara. Det kan omöjligen, såsom det nu för tiden heter, öppna klasserna och låta hela massan af lärjungar bölja opp och ned sllt efter de spridda, för dagen inhemtade portionerna i ett halft eller helt tjog olika kunskapsämnen. Det kan således omöjligen, hvad lärjungarne beträffar, medgifva den så kallade ambulatoriska läsordningen och den fria flyttningen. Det bemödar sig deremot att hålla lärjungarne samlade i naturenliga ordningar, ur hvilka ingen får utträda förr än han tillfyllestgjort alla de fordringar, som förnuft och billighet på en sådan ordning ställa. Hvad i allt detta framstår såsom egentliga grundsatser, och derjemte innelattar sanning, gäller just för det nya skolsystemet 1 vida högre grad än för det gamla. Det nya systemet har, såsom man vet, äfven skolklasser, hvarmedelst det håller lärjungarne samlade i naturliga ordningar, ur hvilka ingen får utträda, förrän han tillfyllestgjort alla de fordringar, som förnuft och billighet på en sådan ordning ställa Dessa fordringar för hvarje klass bestå, i det nya systemet, uti vissa kunskapsmått inom hvarje läroämne. Så fort en lärjunge genom strängt och specielt med honom hållet förhör (offentlig examen inom skolan) bevisat sig kunna detta för klassen föreskrifna kunskapsmått, så får och skall han lemna den klassen och ingå i nästföljande högre klass; men icke förr. Under tiden läser han tillsammans med de lärjungar, som befinna sig i samma stadium inom läroämnena, som han. Detta är otvifvelaktigt det mest naturenligan, lika som det förnuftigaste och för undervisningen nyttigaste. Detta innefattar ock hvad man kallar den fria flyttningen; ett uttryck som man helt och hållet missförstår, om man tror dermed menas en regel-lös flyttning, ett öppnande af klassernan, ett lärjungemassans -böljande opp och ned (?) m. m. Denna flyttning är tvertom med högsta noggrannhet reglerad, och kan icke kallas fri i annan mening, än då dermed tillika förstås en fullkomligen rättvis, billig och förnuftig. Sådant är just, att icke försumma individen, men att likväl icke betrakta honom blott som indidivid, utan som medlem af ett samhälle för hvilket något gemensamt gäller., Detta gemensamma ligger nemligen här i den allmänna regel för hvad som ovägerligen af hvar och en måste fullgöras, innan flyttningen får ske. Detta är ock obestridligt, att göra sannt afseende på det Helas fordran, hvilken uttalar sig i det allmänt gällande och fasställda vilkoret, som ingen får för sin fortkomst öfverhoppa eHer omfara. Hvad kan man mera begära för det Helas räkning, för den Totalitet af mensklighet, för det mindre (i skolan) eller större (i staten) slag af Sambhälle, hvars rätt, att icke lida genom individens oriktiga anspråk, man försvarar? Deremot måste man tillstå, att individen försummas,, då man, såsom det sker i det gamla skolsystemet, tvingar gossar att fortfara längre 1 en klass, än inhemtandet af der föreskrifna vidd inom läroämnena fordrar, eller låter dem komma derifrån förr, än detta inhemtande bevisligen skett, och skett väl; tvenne händelser, som med ganska många lärjungar oundvikligen måste inträffa, då flyttningen verkställes anniversärt för hela lärljungemängder på en gång, i stället att för hvar och en rättas efter hans bevisade kunskaper, och sålunda gå för sig enskildt då det för hvar och en är den rätta tiden. Att gossar skola sitta i läselag och arbeta tillsammans med andra, som antingen äro under eller öfver dem i kunskaper, innefattar visst ingenting naturenligtr, lika litet som något för det hela gagnehgt, något i sig sjelf förnuftigt eller billigt. — 1 allmänbet fråga vi, om något befängdare — vare sig för Skolan eller Staten — kan påstås, än då man säger, alt för det Helas (Mensklighetens, i någon viss lotalitet fattad, Samhällets, o. s. v.) välgång erfordras att Individen skall lida, försummmas. oförnuftigt och orättvist tillbakasättas; hvaremot detta Hela å sin sida förmodas lida och fara illa, derest den Enskilde, mår väl? Fvad menar man med denna besynnerliga lära? Vi både veta och erkänna, att om för någre Enskildc uppställas orättmätiga, i sakernas sanna natur icke grundade anspråk, och dessa göras gällande, då lider det Hela, likasom de öfrige Enskilde derutaf. Då inträffar det särskilda fall, att mar låtit vissa Personligheter, få hvad dem mec rätta icke tillhörer; man har, med ett ord låtit Individualismen slå öfver till Egoism. Me detta är alldeles icke att förstå Personlighets iprincipen så som de nya lärorna (i politiken NESSER PSN ENTER SEAN es ler pä HAR: AWNHefröm van Stanpkhalm