Aftonbladet – 28 februari 1845, sida 1

RESEMINNEN AF EN NATURFUSKARE ). II. HEIDELBERG. Vill du se förverkligad den föreställning du kan göra dig om paradisets lustgårdar, så gå en vacker sommardag uppåt den intagande lustgård, som omgifver Heidelbergs åldriga slottsruin, under kastaniernas, valnötternas och bokarnas svalkande skugga, mellan murgrönans hängande tapeter och bland lekande springbrunnar, i sorlet af de många vattenådror, som från bergets inelfvor här och der söka sig fram till dagsljuset. Jag vågar försäkra att du skall ingalunda ångra den möda du använder på den branta vägen, som leder dit upp. Det var midt i högsommaren, en skön Augustidag, då jag första gången gjorde detta minnesrika besök. Redan från stadsporten börjar vägen slutta brant uppåt, och förer, dels på trappo dels på zigzac lagda stigar, linie öfver linie, terrass öfver terrass, upp till slottet, som ligger ungefär på halfva bergssluttningen. Härifrån kan man vidare välja, antingen den lägre chaussen, som, måttligt brant, i stora bugter slingrar sig uppåt, eller ock den branta trappvägen, som på 3000 ojemna trappsteg förer nästan rakt upp till Königstuhl. i Redan från första linien af trädgårdsterassen har utsigten börjat vidga sig och erbjuder en intagande anblick öfver nejden, Gent emot ligger den ofantliga ruinen, som, ännu stolt, mot höjden reser sina ödelagda murar, prydda af stympade ) Se Aftonbladet för 4844 Je 9267 och 268.