Aftonbladet – 28 februari 1845, sida 1

ruinen och inträdde på borggården. Till venster inbjudes man att se riddarsalen, med de få lemningar af gammal herrlighet, man här samlat, och kyrkan och fängelserna och matsalongen och förfallna korridorer, m. m. Längre fram får man nedstiga i källarhvalfven och beskåda det famösa Heidelbergerfatet, äfvensom den dithörande hyfveln och cirkeln, m. m., allt af gigantiska dimensioner, och hvarom en glad fransysktysk flicka berättade de säkert tusende gånger upprepade notiserna. MHutligen, åter uppkommen i dagsljuset, träder man genom en port till venster ut på den långt utöfver berget hängande slottsbalkongen, från hvilken en variation af det stora panorama man haft uppe vid Königstuhl, nu erbjuder sig. Man går gerna ditut, för att med en utsigt uppåt och nedåt Neckaroch Rhendalen ärmu en gång uppfriska minnet deraf. Rätt under fötterna ligger den lilla staden, som redan börjar att synas omtöcknad af röken från aftonoperationerna i köksspisarna. Näst under staden ligger Neckarbron med sina prydliga hvalfbågar, under hvilka den gula flöden framrullar sina böljor, för att, slingrande genom den fruktbara slätten bortåt Mannheim, uppsöka fader Rhen. På något af stånd röker ångbåten, hvilken stampande gör sin sista tur för i dag till Mannheim. Långt bort. kan ögat äpnu urskilja en blå strimma af Rhen, och derbortom, längst i fjerran, de blå höjderna; men aftonrodnans: guldskimmer förvillar na utsigten: qvällen börjar utbreda sin dunkih s och föremålep bli med hvarje ögonblick mer Dt mer otydliga. Då utsigterna ytomkring ifiskränkas, blifva de