en fru och 20,000 livres för sill spring efter hyr vagnar. Giftermålet kommer väl så der temli gen impromtu, och fröken de Luce disponeras, alldeles oåtspord, för detta ändamål — men med en sällskapsdam räknar icke en hög, aristokratisk familj så noga; hon användes, der så finnes lämpligt. Pjesen har, som läsaren torde finna, på ett eller par ställen, en viss anstrykning af mindre trolighet, men måste i det hela tillerkännas vitsordet att vara författad med en talang, som ej ringa höjer sig öfver dussinmåttet. Dialogen är ledig, och, på fiera ställen, qvick ; karaktererna med takt hållna och tidsönliga. Ämnet är visserligen gammalt och samma stoff uppenbaradt i flera: förut sedda skepelser; men detaljerna synas imedlertid lyckligt varierade och utarbetade med mera finess, än vanligen är förhållandet medde dramatiska författarbolagens brådskyndade prestationer. Öfversällningen föreföll ledig och vårdad. Pjesens hulvudrol, kring hvilken egentligen intresset vänder sig, är lertiginnans af Valois. Den utfördes af mill Högqvist på ett sätt, som lemnade intet öfrigt att önska. Hon var här fullkomigt inne på det egentliga fället för sin talang — len finare, fransyska komedien. Ty, om mamsell Högqvist äfven i det rent tragiska lemnat utmärkta prof af konstnärskap, måste man dock, lå man ser henne i en Tol, sådan som hertiginnans af Valois, ovilkorligen ledas till det dmdömet, att hon vida förr är ämnad till svenska sceiens Plessy, än till dess Rachel. Ett motsatt förhållande eger rum med herr Dahlqvist. Han rör, sig ledigast i kothurnen — hans djupa stämma talar. heldre den stormande