LÄROVERKSFRÅGAN BETRAKTAD AF DOKTOR REUTERDAHL. Vi hafva i ett par föregående nummer redogjort för innehållet och halten af ett yttrande inom Högv. Presteståndet, som hr professor Fries från Upsala nyligen haft rörande den vigtiga Läroverksfrågan. Det är då intressant, äfvensom det för fullständighetens skull kan vara angeläget, att höra huru en annan universitetsledamot, Hr doktor Reuterdahl från Lund, öfver samma ämne inom ståndet utlåtit sig. Hans yttrande finnes inryckt i tidningen Morgonen för den 44 dennes. Hvar och en känner af gammalt hr R.; men, af kärlek till rältvisan förutskicka vi den anmärkningen, att, ifall ryktet sagt sannt, som påstått, att Hr Fries icke så helt och hållet afgaf sin egen öfvertygelse i den stora frågan, som icke mer talade för att göra åtskilliga af sine kommittenter till viljes, så synes Hr Reuterdahls votum deremot onekligen vara till alla delar uppriktigt. Tal. börjar sin betraktelse med skärskådande af Ekon. utsk:s påstående: att en betydligare förändring af skolinrättningen i landet skall af behofvet vara påkailad; och härvid yttrar han: Huruvida meningen (hos utsk. nemligen) är riktig eller falsk, beror på den utsträckning man vill gifva ät begreppet om en betydligare förändring). Att förändringar behöfvas, det är något som — uttryckets oegentiighet oafsedd — en hvar medgifver. Man kan icke blott säga att de behöfvas; man kan hellre säga, att de alltjemt vidtagas och alltjemt hafva blifvit vidtagne. Alt som lefyer förändrar sig, således skolan j mindre, än kyrkan, staten, vetenskapen, konsten. Men det förändrar sig inom sitt naturliga omfång, inom det område, som dess lifskrafter bestämma. Vill man bringa förändringen längre, så ästadkommer man, allt efter betydenheten af det yttre våld, som man derföre använder, afbrott, förvirring, till och med döden. Vill läsaren söka någon på innevarande. fråga lämplig tanke i allt detta? Låtom oss försöka. Till en början hade Hr R. alldeles icke behöft utsväfva så i det obestämda, som han gjort, rörande vidden och utsträckningen af den betydligare förändring i skolväsendet, som utskottet föreslagit; ty utsk, har sjelf uppgifvit hvari denna bestod (t. ex. i Gymnasii sammanslagning med Nederskola, i införande af ämnesläsning och ämnesklasser i stället för rumklasser m. m. efter Nya Elementarskolans föresyn). TI stället för att nu anföra hela denna rad af loci communes (att förändringar behöfvas, medgifver en hvar, — allt som lefver förändrar sig o. s. v.), hvilka ingen bestrider, och som ingenting i saken säga, skulle He RB. här hafva inlåtit sig i undersökning, om den af utsk. föreslagna förändringen icke i sjelfva verket är någonting inom skolans naturliga omfång och på dess område helt och hållet -befintligt. Ty bevisar den sig vara det, hvilket — Hr R. ej lärer kunna neka, och hvilket han åtminstone icke hittills med något skäl bestridt — så faller allt det öfriga i hans anförande till utsk:s och dess förslags fördel. Mera behöfs icke till genmäle af hvad Hr R. sagt. Men för öfrigt kan det — i parenthes taladt — visserligen sättas i fråga, huruvida icke mången gång tillståndet i skolan, kyrkan, staten, vetenskapen, konsten ir sådant, att dessa icke kunna till sann förbättring ändra sig sjelfva inom deras eget naturliga omfång, eller på det område, som deras egna (via sina tillfällen mycket försvagade eller försämrade) lifskrafter bestämma; utan att en helsosam omvandling måste komma genom inverkan utifrån. Detta instämmer nära med hvad professor Fries en gång menade, nemligen att korporåationer aldrig korrigera sig sjelfva; och otvifvelaktigt kan Hr RB. för egen del ur kyrkohistorien, för alt icke tala om den profana eller om konsternas historia, påminna sig flere tusende fall, som bevisa raka motsatsen af hvad han sagt. När t. ex. lutherska reformationen uppträdde, månne det väl var den dåvarande kyrkan sjelf som förändrade sig inom det område, som dess lifskrafter bestämde? Kan reformationens gigantiska brytning sägas hafva skett inom och icke utom den förutvarande kyrkans eget omfång; då måste väl ock i skolverksfrågan en sak, som består i 2 liroverksslags förening och en annan undervisningsmethods införande, ej vara förskräckligare, än alt också denna hvälfning kan sägas gå för sig inom skolverket, och ej utgöra ett utifrån påfördt våld. Viinse väl, att Hr R. icke skall vara nöjd med detta; men vi fråga honom på samvete, såsom en redlig och förnuftig man, om något annat, än hvad vi sagt, kan följa af hans eget resonnement? Talaren låtsar sig icke riktigt förstå hvilka tider utskottet menat, då det säger: vår skolinrättning härleder sig från epoker, då kunskapsnedlen voro få, då den så kallade klassiska lärlomen uteslutande herrskade, och då den allmännal indervisningen hufvudsakligen afsäg bildandet afl yrkans tjenaren. Det är knappt trolist, att icke Ir R: begriper detta; ehuru visserligen alla de oci communes öfver historien och i synnerhet nedeltiden, som han på två fintryckta, långa palter i anledning häraf säger, låta till meningen: å efter behag uttänjaeller sammandraga sig,! attj: nan i dem kan inrymma mycket annat; bredvid : vad utskottet sagt, utan att ändock hafva tagit: elt. Detta är vanliga förhållandet med allmänna