Aftonbladet – 26 februari 1845, sida 1

FRI-NEGREN.) ETT NATTSTYCKE AF J. N. VOGL. VIII I en bergsklyfta, omgilven af nakna klippor, hvaraf de mesta buro tydliga spår af volkaniskt ursprung, hade Frangois, efter att hafva flera dagar förgäfves sökt Jean Robert och genomströfvat bergen emellan Margeaux och Liube, nedsjunkit af mattighet och stirrade nu, stödd mot ett stenblock, i stum förtviflan framför sig. Atmosferen var tryckande, och den torra brännande marken, de förvissnade växterna, de öfverhängande klipporna, från hvilka solstrålarne återstudsade, och de djupa remnor, hvaraf jorden var genomfårad, gaf detta ställe ett öde, tröstlöst, — ja olycksbådande utseende, hvilket likväl stod i samljud mod Frangois sinnnestämning. Utom pelikanens jemrande läte, ett tåg förbiflygande vilda änders skri, eller schakalens hemska tjut, störde ingenting den dödstystnad, som herrskade i denna vildmark. Solen brände hett på FranGois hjessa, men han kände icke stygnen äf dess strålar; moskiterna sönderstucko hans ansigte och händer, men han kände icke deras bett — och han var . känslolös för svedan i sina, af den djupa sanden sönderkafvade fötter och ben: En tjock gul orm framkom utur en lianbuske och ringlade hväsande emot honom. Mekaniskt och kallblodigt fattade han sin klubba och dödade den. ; Nu tyekle han sig höra ett aflägset rop, hvilket syntes komma från ett menskligt väsende, Hap reste sig och lyssnade, med återhållen andedrägt. — Ännu en gång ljöd stämman, med hvilken nu en annan tycktes blanda sig, Denna ) Se A. B, Nuris 50, 40, å2, AR, 45 oph Ab.