Aftonbladet – 26 februari 1845, sida 1

stämma ville han känna, hela hans själ låg : örat. Då hördes ropet för tredje gången. — I vilc fröjd fattade Francois sin klubba. — Han igen kände rösten, det var frinegren Jean Roberts — dödsengeln förde honom till hans möte. Ehuru förut till döds utmattad, klättrade har nu hastigt upp för nästa klippa och flög med er gazells vighet och lätthet öfver de slippriga bran. terna emot det ställe, hvarifrån ropet hördes. Tydligt förnam han nu Jean Roberts stämma äfven igenkände han den andra rösten, — de var den gamle Jenjus; — uppenbarligen hade bägge träffats och stridde nu på Hif och död. Ett skott dånade plötsligt, och genast derpi hörde han rösterna ånyo och häftigare än förut men ännu skiljde honom en tlippafsats mec sina hörn från de stridande. Frangois svängde sig förbi den, och i samma ögonblick såg har de begge negrerne, under sina fötter vid foter af klippan och knappt hundrade steg derifrån hålla hvarandra omsingrade såsom två fiendtlig: ormar. Jenju, med sönderrifna kläder och redan blödande utur flera sår, hade nu höjt klubban hvilken Jean Robert, hvars bössa låg på marken sökte frånrycka honom. — Bägge brottades i ra sande förtviftar — och Francois såg med förvining den gamle Jenjäs öfvätmenskliga ansträngning Searare fallande än klättrande, störtade Francois utföre klippafsatsen, för att bistå honom : den olika striden; men, innan han nådde dess fot sjönk Jenju öfvårväldigad tilk jorddh. Jean Ro bert hade. frånryckt honom klubban -oeh med den krossat hans hufvud. : Skumrpande af raseri deh törstande efter hämnc sprang nu Francodlföfver de siste klippqrna och framstörtade såsdmen bob ort Jean Robert