Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 2

nerna konjak, bröt man åter opp och klättrade till spetsen af bergshöjden. Sedan jägarne lemnat den och uppnått dalen derunder, hade natten åter utbredt sin sljernmantel, hvilket föranlät dem att uppslå sitt nattläger under en grupp framskjutande klippor. Afven denna natt aflopp icke bättre än den förflutna. Maronerne väckte dem hastigt utur deras hvila och sårade flera ibland dem. Under denna och dylika mödor och svårigheter var redan hälften af tredje dagen förliden, utan alt något märkligt vidare tilldragit sig. Vägen, som man tagit, blef allt mer besvärlig och obanad emellan de sammanträngda bergen, då ändtligen en klippöppning medgaf en friare utsigt. ,Hvad är det? ropade hastigt en kolonist, pskogen står i brand! Och nu upptäcktes tjocka pelare af rökmoln, som vältrade sig öfver skog och berg, och hotade att bortskymma solen, och snart såg man på afstånd en förfärlig eld, liksom en hel stad stått i lågor. Med fördubblade krafter skyndade man nu till den trakt, der tamman syntes, och hade snart framkommit till brandstället, hvilket igenkändes för frinegrernes hufvudort och boningsplatsDe bade sjelfva satt hyddorne, jemte de sköna risfälten och planteringarne, i brand. De betraktade en stund det lika storartade som fasansfulla skådespelet; men tvingades snart af röken och hettan att öfvergilva stället, och tågade nu genom en hålväg, som öppnade sig till höger, i förhoppning, att på denna väg stöla på maronerna och deras förskräcklige höfding, hvilken de hittills förgäfves sökt. (Slutet följer.)